en del just nu...
Tänker mycket på Liv nu, och har gjort det ett tag. Går inte en dag utan att jag tänker på henne, och saknaden gör mera ont med tiden känns de som. Reflektera över att jag minns mera tydligt nu på nåt sätt, i början var allt som vakum. Tror att det är nån överlevnadsgrej första tiden. För att orka gå vidare och med tiden när jag accepterar så klarar jag av att ta smärtan mera. Och tillåta det som kommer att få komma. Det är verkligen sant att vi får inte mera än vi klarar av, och der tror jag i sorgen med, och att den ser så olika ut. Det är fortfarande så overkligt ibland när jag tänker på att hon är borta, jag förstår mer och mer är det som. Usch va konstigt det är. Svårt att tillåta mig att prata om det med, för jag vet inte om det blir mera aktuellt för att fokusera på annat än det som kanske är just nu? Ingen aning. Det får faktsikt bara vara.
Jag vänder mig mycket till guds ljus nu, dom senaste dagarna. Och från början av dagen så ber jag inte på samma sätt längre. Förut bad jag gud ta min vilja och vägleda mig, och det gör jag fortfarande...men att få gå i guds ljus och att vara rädd om mig själv under dagen, och att vad som än händer att se ljuset. Och vända mig till gud. Tänker en del på vad som händer med den lilla Linda i alla känslor med, och försöker vara sann och snäll med mig själv. Och vara så god jag kan emot andra, och ge tid, och inte behöva ha tiden själv i allting. Märker att jag gärna vill stångas för att få den ibland men ser det och släpper det.
Tycker att det är gott att vara Linda idag. Och är så tacksam över att det känns som att jakten på killar är över, och att jag låter bli att låta defekterna styra mitt liv just nu, mitt ego och min själviskhet, min hänsynslöshet, min oärlighet och mina räslor. Och en del av mig har nog stängt igen den där dörren som jag var så livrädd över att öppna med, att släppa in någon och våga känna kärlek. Men det får helt enkelt vara så nu. Så länge det känns bra. Det kommer komma en dag när jag vågar prova igen, och jag kommer våga, jag vågade chansa den här gången och är det nånting jag fick växa i så var det i mod, tro och tillit. Och jag överlevde även att bli "lämnad". Svarta och vita känslor som jag gör de till då, i mitt eget kaos skapande. Jag visste inte ens själv heller vad jag kände och ville. Men känslan att bli lämnad och avvisad tog liksom över allt. Och är det nåntning jag verkligen har fått bli medveten om nu så är det hur ont det gör att överge mig själv totalt. Ont ont ont gör de. Allt som har vart den senaste tiden har vart otroligt nyttigt för mig, och är så otroligt tacksam att jag är nykter. Blir stärkt varje gång med i att jag väljer att vara kvar, och det finns alltid tro och hopp även i dom jobbigaste stunderna. Har helt underbara människor som möter upp mig i det jag är i, och som går med mig och håller om mig under tiden, och framför allt så har jag det jag väljer att kalla gud...som verkar genom andra människor.
