lindatheresegustafsson

Är så himlans tacksam över dom beslut jag tar, den väg jag går och det ansvar jag tar över mig själv idag. Och framför allt vad kärleken gör för mig! Att jag ser...jag förstår...jag kan ge...och jag kan lyssna! Och jag känner verkligen att de är rätt med, att jag får som en uppgift att fylla. De kom över mig när jag satt med Sandra och prata ikväll...att människor har en förmåga att öppna sig för mig, dela med sig av sina upplevelser och berätta. Och jag får möta dom! Och jag möter upp dom med mig själv, i det inre, och kan ta dom i handen...stäcker ut den iaf och kan säga att jag har gått samma väg

"Det finns ingen större sanning än den du bär i ditt hjärta...för där har du dig själv"

Så skrev jag till min vän igår...så slog de mig va sant de är :) Tänk va svårt de är ibland att följa hjärtat och lyssna på sitt inre. Man har inte tid, är för upptagen med att bli nöjd med dom yttre omständigheterna, ändra på andra, tror att allt ligger "där ute"... och glömmer bort att titta in, och vågar man titta in och möta de man ser?Sorgen, smärtan, sanningen, den där lilla rädda som man mosar under tiden, som inte får känna. Tar sorgen någonsin slut om man tar hand om den? Är de det som är den största rädslan?Gud va mycke de är att göra på annat sätt idag, så mycke olika saker att förändra och ta hand om på annat sätt. De svåraste är väl att få bort alla lögner jag har lärt mig, om mig själv och livet! Och att faktiskt tycka om den jag är :)

När ja vakna i morse så fick jag "ta farväl"... och jag har då haft världens separations ångest förut. De var verkligen jätte jobbigt. Rädd att folk ska försvinna för alltid, så blir känslan. De har blivit avsevärt mycke bättre tack vare min egen trygghet, tillit och tro. Blir verkligen helt maktlös inför andras känslor, och va konstigt de är att dela känslorna på nå konstigt vis. Jag blir påverkad när mina vänner tappar gnistan för en stund, och när hopplösheten känns igen just då. Det som påverkar mig är den kärlek jag önskar jag kunde ge, och när jag förstår att jag kan verkligen inte hjälpa...som jag skrev om innan. Jag kan bara finnas. De blir jag påmind om så många gånger, och de är jag tacksam över också. Så kände jag mig ensam med i morse... och fastnar i de...en liten stund :) Tills jag kommer på att de är ja absolut inte. Satt nere å rökte och kom på de... jag kan fan inte bara sitta och vänta på att nånting ska förändras... jag får väl för sjutton se till å göra nånting för att bli nöjd och få energi. Så jag tog mig iväg på en promenad för å samla mina tankar och bara vara. Och de var verkligen skönt :) De luktar sommar, är varmt och de blir bara mys i kroppen. Pirrar lite lagom och ser fram emot sommaren :) LÄNGTAR tills konventet i Umeå :) Guuuud så kul :)

Va in på affären när jag kom tillbaks. Så var jag svettig och kände mig äcklig. Så stod de en tant och skulle betala och hon tog tid på sig, hade rullator och fumla med pengarna och hade inte bråttom alls. Så stod jag där och kände att jag vart irriterad...tills jag kom på. Varför har jag så bråttom? De har jag inte alls egentligen. Och tänk att hon tar sig ut själv och handlar, de kanske är en jätte stor grej för henne att klara av. Så var det en karl innan mig och efter henne, sen stod hon och gjorde så att han inte kunde komma förbi. Och när jag var klar så stod dom fortfarande framför mig och hade inte kommit nån vart. Så vart jag irriterad på han varför han bara stod där och kolla på mig och sa att jag skulle sparka henne i arslet med ett bersvärligt leénde. Tills jag koppla att han kanske inte vågar säga till och be henne gå fram lite så vi andra bakom kunde gå ut. Så bara bad jag henne att flytta sig framåt en bit, och så frågade jag om jag kunde hjälpa henne istället. Den lilla stunden inne i affären fick mig att se och göra goda val! Istället för å va frustrerad, irriterad och ha bråttom. Och se längre än till mitt ego! Att vara förstående, tolerant och ödmjuk, på riktigt :)


"Lyckan är inte där framme, den är i nuet när du är nöjd" Ge gott så mår du gott :)

Va inne på sinnesro nyss... va skönt de är att ha ett ställe att kunna stanna upp....just idag....och lyssna på själen och hur den mår. De kändes jätte fint idag, och de är konsigt hur upplevelserna där kan sammanfatta en helhet. Lika som vädret idag här... med grått och mulet, lite tungt, dystert... regnigt...och nu solsken! För så är livet för mig med, och just som sinnesron innehöll för mig också. Många gånger tycker jag att de händer inget i livet, de är tråkigt... de känns grått och skulle vilja känna mer än jag gör. Många gånger är jag ledsen, vilsen, och rädd. Många gånger har jag fortfarande ångest och önskar att det såg annorlunda ut. Fastnar i att se de jag inte har, istället för att vara nöjd och tacksam med de jag har.

De slog mig på vägen hem idag, allt vackert och fint jag upplever idag, för de är mycke....de såg jag och kände ja inte förut. Så kom frågan, hur kan jag få vara med så många underbara människor? Vad har förändrats?

Så fick jag svaren...att de är inte människorna som har förändrats....de är mitt synsätt till dom.

De finns inge finare för mig än att verkligen se en människa, och se bortom den fasad eller mask som jag möter. En mjuk inställning till den jag möter, gör att jag får de tillbaka. De är fint att ta del av en annan människas upplevelser, och jag är glad att jag på riktigt är intresserad. Är glad över att jag ser dom flesta som en bidragande del i mitt liv, de finns nästan alltid nånting varje dag som en annan människa ger mig, som inspiration, någon fin egenskap den har. Å då är de inte bara dom som är glada, sprudlande positiva och kärleksfulla. Jag lär mig nästan mest av dom som vågar vara sanna och ärliga med vad dom känner, vad dom upplever, hur dom mår...de är mod för mig! Mod att våga vara sig själv! Som ser ljuset i mörkret och som inte förskönar deras sanning. Som tar livet för vad de är, och som ödmjukt lever livet.

Kände mig så ledsen stundvis under sinnesron idag... och den gråten är blandad med tacksamhet på nå konstigt sätt. För jag är så tacksam att livet förklarar det jag inte har förtått förut. De var en fantastisk kvinna som sjöng, och i en låt så satt jag där i bänken, och kände hur gråten kommer, men jag vågar inte och biter ihop. Och tankarna sätter igång "du kan inte gråta nu, varför är du ledsen, sluta va så löjlig". Så hör jag hur dom bakom mig är ledsna... jag hör hur en gråter jätte mycket. Jag vet inte varför...men hon bara vågade! De kändes fint att sitta där, och förstå...att vi delar de här, så många själar som bär sina egna sorger, och jag är inte ensam! De som gör mig ledsen är när jag förstår hur rädd jag är för att vara Linda vad hon än bär! De är inte lätt att hitta "rätt" tillfälle för att låta de komma heller, när finns de rätt tillfälle? Går ju inte att trycka på nån knapp heller liksom :)

Ännu en gång så fylls jag av kärleken ifrån barn. Barn är den rikaste gåvan, och dom lär mig så himlans himlans mycke i livet alltså. Jag satt och skrev, och när jag var klar med de så vänder jag mig om så kommer Mickes yngsta dotter och springer fram och kramar om mig, och bara håller om mig :) Den kärleken jag känner till och ifrån barn är helt otrolig. Dom är så sanna!

Jag valde iaf att åka hem efteråt, fick låna en film av Ullis och tänke bara ta hand om mig själv ikväll :) Just nu är helt rätt tid att göra de :)

Hade en grymt rolig kväll igår :) Ibland blir jag så över speedad och önskar att jag kunde få stopp på mig själv tidigare ibland, innan jag blir för mycke :) Men jag bjuder på den :) Tänk va häftigt de är att vara i en folkmassa, de va ju cruising och MASSA folk i Hudik igår. Förstå att stå mitt i folkmassan och titta omkring och bara mysa och njuta! De gjorde ja verkligen inte förut, då var jag livrädd!

Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå
Men det kan va' svårt att tro när man inte ser den
Och det sägs att efter regnet kommer solen fram igen
Men det hjälper sällan de som har blitt våta


För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut
Ser man allt med lite andra ögon
Man övar sig, och långsamt blir man bättre på att se
Skillnad mellan sanningar och lögner


Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar;
Säger du att du är min vän så är du kanske det


Det sägs att det finns alltid nånting bra i det som sker
Och tron är ofta den som ger oss styrka
Ja, man säger mycket, men man vet så lite om sig själv
När ångesten och ensamheten kommer


För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut
Ser man allt med lite andra ögon
Man övar sig, och långsamt blir man bättre på att se
Skillnad mellan sanningar och lögner


Allting kan gå itu, men mitt hjärta kan gå i tusen bitar;
Säger du att du är min vän så är du kanske det

Allt finns framför dig, bara du ser! De är inte andras brister som är problemet, de är din tillit och brist på ditt värde. Du är aldrig ensam och du är aldrig instängd eller fel, du behöver våga lite på livet vilken stund och situation du än är i! Allt är väl när du inte tror de, sluta leta fel, den onda cirkeln är bara nånting du själv skapar som du har lärt dig. De spelar ingen roll hur mycke kärlek du känner med dina människor omkring dig, de är ingen som kan göra dig hel om du inte förstår hur rätt och värdefull du är. Din exsistens är inte bekräftelse av andra, den tilliten kan bara du själv äga!

De du saknar är helt ok att göra, den sorg du bär får vara som den är, det du känner gör du! Du behöver inte fixa det, förändra det eller förneka de. Kom ihåg dom stunder som får livet att kännas levande, och det som fyller ditt hjärta med tacksamhet, de är alldeles för lätt att glömma bort. Dom stunder som går i uppförsbacke så är de lätt att bara titta ner och bara gå, utan att se målet. Kom ihåg vad du möter på resan uppåt, och våga se och möta de du möter, du missar den draghjälp du får annars.

Du kan låna kraften i kärleken hos andra, deras styrka och hopp. Den kan bli din om du vågar äga den, och du lär du ta emot den med. Låt andra inspirera dig, du klarar inte allting själv, då blir du ensam.

Du behöver inte vara mer än du är, och de är helt ok att vara vaksam, de behöver du. Låt dig ändå ta emot den kärlek du får, den behövs också. Var ledsen när du är det, och strunta i om de passar eller inte, vi behöver inte alltid förstår varför. Ta dig den tid du behöver, och låt andra själva få avgöra om dom vill ta del av dig och ditt liv eller inte. Din rädsla för att bli avvisad och inte duga behöver inte stå i vägen för det du kan ge andra.

Ge dig själv allt det du önskar andra, då kan du ge andra det i sanning! Och din erfarenhet kan vara till nytta för andra som vandrar samma väg<3

Orsaken till att fåglar kan flyga och inte vi,
är att deras tillit är orubbad.
Att äga tillit är att ha vingar

Undra när min blogg blev en musik blogg egentligen? ;D haha. Låten är ju genom härlig, blir glad av den :) Och som sagt, texterna :D De finns bara en av dig, DU är unik, är inte de coolt då? :) Vi behövs alla som vi är, de som bara vi kan ge. Var och en av oss, de tycker ja e coolt iaf :)


När folk har sagt de "i am the one and only", har jag tagit de som att dom är självupptagna, och "vem fan tror du att du är"... människor med självförtroende har jag hatat... de var ju för att dom hade de jag inte hade! Hänger ju ihop med de här att "rangordna", vem är bättre och vem är sämre? Finurligt de där med självkänsla, och de är intressant att titta på de, hur jag blir och har blivit i olika situationer.


Har en helt annan känsla av de idag :) Ett helt annat värde, och helt andra värderingar! Varför ska vi hålla på å trycka ner oss själva å inte vara värda de som är bra? Så dumt egentligen. Och få tycka att vi är värdefulla och bra som vi är? Helt onödig tid...för förhoppningsvis så kommer vi ju underfund om de förr eller senare. De här om min kropp och vikt har ja ju skrivit en hel del om, självbilden och självkänslan. När jag tittar tillbaka på kort från förr...så blir jag verkligen förundrad över varför jag var så missnöjd, och va sjutton ja tyckte va så fel egentligen? Alla dessa tankar jag har tänkt åt andra, klart som sjutton att folk tänker och tycker idag med absolut, MEN jag väljer oftast att inte göra nån negativ bedömning. Många ord sitter kvar, som folk har sagt, som jag har präntat in själv med. MEN jag vet vem jag är idag...de är de viktigaste! Så länge jag är sann med mig själv så kan jag känna de.  


Missnöjet är inte egentligen de yttre ja ser, de är de inre ja inte förstår. Lever gör vi inifrån... jag förstår de idag. Och de speglar massa hur jag ser den "yttre" världen. Den blir vacker när jag tillåter mig att leva livet, och städar ur det som hindrar mig ifrån att se och känna de...


<3

Jag är tacksam över dom känslor jag känner som gör gott i min själ. Som får mig att bara uppskatta de lilla i vardagen.

Kände mig kvar i gårdagen idag... vissa saker som fastnar som jag inte har släppt. Och kan inte släppa förns ja begriper ibland...vad de är som händer med mig. Istället för å harmas och va irriterad på människor. De är avsaknad av kärlek och acceptans. Och för mig handlar de om att jag känner mig bortvald, att ja inte är medräknad i umgänge, och att bara för att jag har en historia med två killar så är ja inte inräknad i deras sällskap. Så känns det, och de är tråkigt. För de finns en saknad av bara närvaron ifrån dom, och vad som faktiskt med båda två började med vänskap. De är tråkigt att "förlora" vänner pga av att de blir andra känslor inblandade.

Jag kan bli irriterad också, för de känns som att när "jag är avverkad" så duger ja inte längre. Men de är min känsla, de behöver inte vara en sanning.

Människor jag blir irriterad över, eller stör mig på, som jag vet påminner om vem jag har vart, som ger mig den spegeln på mig själv. Ja känner att istället för att störa mig på de och fastna i de, å inte se längre....så är de verkligen kärlek jag behöver bemöta dom med, och "ge mig själv de jag inte gav", fast till dom :)

Alla människor förtjänar kärlek! Och kärlek övervinner allt!

På jobbet håller vi på å gör om MASSOR, och de var så fint när jag kom idag :) Riktigt rörigt, men de kommer bli sååå bra när vi är klar :) Var faktiskt skönt att vara på jobbet och va sysselsatt. När ja kom hem så kändes de sååå skönt å komma hem bara, känslan av att komma hem var bara skön. Så slog de mig att den kände ja absolut inte förut, de är ingen nyhet, men den senaste veckan har de hänt så mycke i mitt inre och de påverkar tryggheten med mig själv i mig själv.
Är bara mysigt att vara hemma :) Ligger och kollar på reprisen av så ska det låta, vilka sköningar de finns alltså :) Underbart med musik och glädje, och människor som bjuder på sig själv!

Spelar mera gitarr igen nu för tiden me, de är också härligt, att musiken i livet börjar höras igen :) Har lyssnat på olika låtar på jobbet idag, och jag är skadad i att höra texter, å jag gillar de :) För jag försonas med mig själv och förstår med dom :) Och jag tolkar ofta på olika sätt, de gör vi nog alla beroende på vart vi är i livet, och hur och OM de tilltalar :)

Messade med min storebror, jag blir så glad :) Är glad för hans skull med, över den tjej han har träffat, och han skrev de "jag tror att de är hon som är hon" :) Häftigt att hitta "den" liksom :) Så skrev ja, ja den känslan kommer jag förstå när jag träffar "han som är han" :) Så skrev han, "han kommer komma tids nog, de är ja säker på". De värmde så gott å höra av min storebror :) <3

Kan ett farväl va ett lyckligt slut?
Svårt att förlåta den som vänder om, lätt att gråta över det som fanns en gång.