lindatheresegustafsson

Ja gud vilken process jag är i, och vad svårt det är att vara Linda ibland. Det som händer är så otroligt nyttigt och det känns som att det verkligen är nånting nytt. Och jag vet inte ens vad det är. Det här med rädsla och att våga tycka om och släppa in nån, som andra har delat om förut att dom var för rädda för relationer har jag inte riktigt kunnat identifiera mig med, för jag har jagat den "kärleken och lyckan" så intensivt förut....bara för att ha nån och fylla mitt tomrum. Och det är inte det jag fyller idag, det är inte dom anledningarna jag har sökt förut. Och nu är jag totalt livrädd för att släppa in nån igen, rädd för att bli sårad, rädd för att bli omtyckt, rädd för att göra fel, rädd för att bli avvisad...så himlans rädd för att det ska göra ont. Och det gör ont redan att känna så...att det inte är ok att tycka om Linda och bli älskad och omtyckt. Det gör ont att inte lita på att han kanske faktsikt visst tycker om mig mera för just den jag är. Undrar om det är min egen osäkerhet på vad jag känner för han som gör att det känns så. Alla säger till mig att jag måste våga riskera för att komma vidare, att jag måste "våga hoppa ifrån klippan"...och jag förstår det där med huvet, och ser det bildmässigt och känner det med känslomässigt, och det är så otroligt läskigt. Ena sekunden känner jag att jag hoppar, jag gör det! Och nästa så står jag kvar. Jag vet inte hur jag ska tycka om heller...om jag bara släpper på alla känslor så vet jag ju inte vad det är heller. Så kan det kännas också att det är det jag behöver, inte fundera så mycket...så kommer nästa rädsla...att göra fel. Går det att vara mera komplicerad lr?

Det gör så ont i mig att jag är så dum emot mig själv med...det gör riktigt ont! Kan verkligen känna förlåtelse ibland, och lugnet och tryggheten och tilliten till gud... och verkligen fråga mig själv vad det är som gör att jag gör så här emot mig själv. Vad är det som gör att Linda inte får sväpas med och få känna det hon känner? Vem lr vad är det som har gjort dig så illa att du tror att du inte förtjänar det allra finaste livet kan ge, allt gott?

Jag har vart själv så länge med nu och upplever livet så otroligt helt annorlunda emot förut. Och jag har verkligen verkligen behövt den här tiden för att bygga upp mig själv igen, och leva mitt eget liv. Ta hand om mig själv och känna att jag kan andas i min egen själ, och njuta av livet och leva. Reda ut och städa ur själen totalt, och fylla på med helt nya erfarenheter och känslor jag aldrig trodde kunde kännas...av att bara leva livet på livets villkor och helt vara med i det och ta ansvar.

Vilken kamp jag har haft och vilka stormar som har vart...och jag har vart kvar i dom! För att nån gång få känna att mina känslor får vara som dom är och ok nån gång...utan att allt som har med mig själv att göra ska vara fel. Vilken tillgång det är att förstå att den ända jag nånsin kan förändra är bara mig själv. Ansvaret ligger inte i hur andra beter sig...jag kan ändra mitt tankesätt och mina attityder, jag har eget ansvar över mig själv. Det blir vad jag gör det till! Vad jag har för relation till mig själv och hur jag väljer att leva. Andra behöver inte göra som jag, jag har min tro idag och de är helt fantastiskt vad den har hjälpt mig. Och dom jag får hjälp av i mitt liv. Är det nånting som jag verkligen förstår så är det att jag kan inte själv! Och vilken styrka och frihet det är att vara trygg i att jag alltid får hjälp. Det blir alltid bra hur det än blir. "Det finns ingen sorg så tung att den inte kan lättas", det finns ingenting längre som är så jobbigt att det inte går över. Vilket hopp och vilken tröst och tro jag har i det ändå, för hur sant det är för mig efter alla dessa åkturer i livet. Jag lär hela hela tiden av allt jag är med om, det är en ständig utveckling som jag tror är livet med.

Tror verkligen att det här får ta tid, och jag får vara i det. Jag kan inte få nå svar nu hur det kommer att bli. Det är nu som jag får välja att ha tillit, och våga riskera. Är trött på att göra allt till att det ska vara fel i mitt eget huvud.

Nu tänker jag stilla mig och ha min tid med gud och meditera, och ge mig själv kärleksfulla tankar. Svar och vägledning får jag i böner och med hjälp av andra. 
När jag gör det helhjärtat!

Går länge mellan gångerna som jag skriver.... kul att ni fortsätter kolla iaf :)

Idag har jag vart på mitt första regionsmöte med Hemtex :) Och vad spännande det är att våga vara med, och ta del av det. Är skit kul att utmana mig själv och möta mina rädslor och just att jag har intresse av att lära mig mera. Var nervös å så när jag åkte upp och alla dessa tankar som kommer..."Va ska jag dit å göra, jag kan ingenting, jag har inget där å göra"...såna tankar som förut vart sanning för mig och begränsade mig att göra sånt som jag vill egentligen.
Blev peppad på att "drifta" i jobbet, och göra ett bra jobb, och mera insatt i hur jag ska tänka i jobbet med.

Är så sjukt tacksam över att jag är där jag är idag i livet... och att jag är i både glädje och sorg. Livet är inte alltid lätt, men det går att välja att se på prövningarna som nånting annat än problem. Att jag får träna hela tiden, och att det är en mening med att det händer. Jag lär av varje situation. Känner mer och mer att jag tar det som kommer när det kommer, ibland är jag nere och känner mig inte tacksam...och då låter jag det vara så, för allt förändras ju. Dagen idag vet jag ju  bara hur den har vart, och igår...imorgon vet jag ingenting om än, jag kan aldrig göra upp ett facit på hur det kommer att bli. Så länge jag har ett öppet sinne för det som sker!

Var hemma i Våla i helgen och hade det grymt mysigt! Vad jag värdesätter den tid jag får med min familj alltså. Var på allsång och pappa spelade. Vi satt och sjöng och hade det sååå mysigt. Sen var mina småbröder med uppe på scenen och spelade gitarr :) Kan jag vara annat än stolt? Några vänner var med, min farmor, mina brorsor och min kusin. Kan jag vara annat än tacksam att få känna gemenskapen...med familjen? :) Helt otroligt!

        

På lördag är det bröllop <3 Min älskade mamma gifter sig, och jag längtar såååå mycke :) Mormor och lillebror ska sova här på fredag och det ser jag också fram emot så himlans mycke. Att få rå om mormor lite, och ha tid tillsammans med henne!

Sen nästa helg bär de iväg till Umeå på konvent :D hihiii. Helt jätte spännande att för det första få komma så långt upp i landet :) Bara de är ju ap kul, sen konventet. Förra året var ju första gången jag var på konvent, och där också....vilken tacksamhet och drivkraft att vilja vara nykter och använda programmet. Och verkligen leva!

Jag är så himlans nöjd, och är så fylld av tacksamhet till att jag lever, och alla underbara människor jag har i mitt liv <3

Just ja... morgonens text tilltala mig jätte mycke...speciellt en rad,
"Hur svårt är det ofta inte att vara stilla och lyssna helt och fullt på orden i stället för på människan?"

Tänkte på hur jag själv funkar i mitt dömande av människor ibland, och när jag dömmer ut dom...men hör jag och lyssnar jag verkligen på vad jag får höra då? Genom att dömma en annan människa och stänga mitt sinne. Sen fortsätter texten med,

"Hur mycket enklare är det inte att filtrera budskapet genom vår egen ständiga inre dialog, vår egen ständiga bedömning av våra medmänniskor, just i det ögonblicket en högra makt försöker nå oss genom andra.
Inga ord är bortkastade. Det finns budskap överallt. Vi kan lära oss att lyssna!