lindatheresegustafsson

Guuud va glad jag är just nu :) Va bra saker de händer när jag bara är med, och inte strider för vad JAG vill, min egenvilja, mitt ego. När jag släpper taget och blir ödmjuk inför livet...och när jag gör så gott jag kan för att leva väl. Och vara snäll med mig själv.

Åkte buss in till jobbet i morse, bilen ville inte starta. Kände de på mig nästan, och när jag vakna i morse så klädde ja på mig och gick ut och skulle kolla om den ville starta. Och de gjorde den inte. Orkade inte ens bli arg... och sen kände jag faktiskt att de skulle bli mysigt att åka buss igen :) De var verkligen nåt jag tyckte va mysigt innan jag köpte bilen. Få träffa lite människor, de är faktiskt en social grej de där med :) Var lite bekymrad över hur jag skulle göra med möte, för jag brukar alltid gå i Iggesund på måndagar och åka dit efter jobbet. Och jag kommer alltid för sent för jag slutar ju sex, å då börjar mötet. Så funderade jag på om jag skulle gå i stan istället och i sånt fall ta bussen som går efter åtta. Och då skulle ja i sånt fall få vänta i stan i över en timme.

I slutet av dagen på jobbet så bestämde jag mig iaf för att göra så, gå på möte och ta bussen senare. De var också nånting som jag tyckte var mysigt när jag gjorde så förut. Och jag behöver möten, de bara är så, de är bland de viktigaste för mig. Så var de så himlans kul, för ett av dom teman som var va, "Det viktigaste först". Och det var precis så jag tog beslut om dagen och för mig själv :) Helt rätt :) Kunde ju inte få finare bekräftat än vad jag fick på mina val :) Sen var vi ut och fikade några stycken efteråt och de var också så himlans mysigt :)

Sen när jag kom hem så provade jag kläder, stress handla på min lunch idag. Alltid när ja ska göra nå så vill jag ha nya kläder, nya kläder får mig att känna mig finare på nå konstigt sätt. Så när jag höll på och pröva här hemma så bara slog de mig, "Näe jag behöver inte dom här". Har hur mycke kläder som helst och jag kan fasiken använda de jag har :) Skit häftigt att komma fram till dom besluten med, för att vara jag :) Så jag ska lämna tillbaka dom imorgon och lägga pengarna när vi åker iväg över nyår. LÄNGTAR verkligen. Ska bli sååå himlans mysigt, och tror vi kommer ha rikitgt trevligt :) Ska gå på Avatar på fredagen och sen ska vi på hockey match på lördagen å va nå hulliganer av nå slag :D gryyymt kul, älskar ju hockey. Sen är ja inte så intresserad av nå speciellt lag men när de e såna dära stora matcher så dras man ju med i de ändå :)

Är grymt tacksam idag över mina val jag gör. Och dom människor jag får möta i mitt liv, alla sunda tankar och all vägledning jag får. Och den kärleken som bor i mitt hjärta!

En dag i taget på livets väg är de ända jag behöver vara i.... med drömmarna som små del mål :)

Ja jag hoppas ni har haft en riktigt mysig jul med era nära och kära :)

Vi har haft en helt underbar dag!

Bestämde mig i morse för att ta del av allt vad dagen hade att erbjuda, och att inte göra så stort av allt, utan bara njuta av stunden. Och ta vara på tiden med familjen. Ida & Björn kom hit på morgonen så käkade vi julfrukost allihopa :) Sen fixade vi oss å så, sen körde vi julklapps leken :) Riktigt kul är de :) Nånting som vi alltid har när vi är med varandra i den här familjen...så är det är verkligen kul. Vi skrattar alltid!
Sen satt vi som stoppade korvar i bilen och åkte ner till Våla :) Åkte förbi hos farbror en sväng och ville önska god jul bara och få krama om dom :) Möttes av att Lilla sprang fram och tok krama mig, underbara sötnos <3 Jag älskar verkligen barn och den kärlek som ger, och glädjen i dom.

Sen var vi till morfars grav en sväng. Morfar älskade fikon :) Och Janne hade fått såna ifrån sitt jobb..och jag tyckte morfar skulle få dom :) Så jag tog med dom å la vid hans grav. Konstig dagen har vart utan han alltså :/ Han fattas så otroligt mycke.

Tiden hos Frida & Niklas med hela familjen är så oändligt dyrbar...och jag njuter verkligen av varje sekund. Vi har så himlans mycke kärlek i våran släkt. Alla var vi överens om att det var ovanligt gott julbord de här året, RIKTIGT gott var de tyckte till och med jag :)

Niklas spelade piano och sjöng, och jag tränade lite på gitarren tillsammans med han :) VA MYYYSIGT :) Jag älskar verkligen sånt där, ingen nyhet ja vet ;) Sen läste Anders en bit ur jul evangeliet och sen sjöng Linda och Sara. Ni må tro att vi njöt allihopa :) Sen kom tomten :D Helt underbart att se barnen, och innan med och deras väntan och längtan och frustration och tålamod med för den delen...tills dom skulle få öppna julklapparna :) Att se barn är verkligen en egen resa, och stunder att bara bejaka och njuta.

Niklas och jag satt en stund och spelade själva...och han sjöng några låtar för mig som jag inte hade hört.
Dom stunderna med musiken och själen så där...det fyller verkligen mitt hjärta!

Vi spelade spel en del av oss...tror vi måste vart 14 stycken runt matbordet i köket, lillebror och jag kom sist :P Sen körde vi handleken och då kom de med några till :) Haha, handleken införde vi när vi var i Grekland och har blivit lite som "våran grejj".
Det tog emot att åka där ifrån... skulle vilja vara med alla för alltid :) Haha.

Tackar gud för min familj, och det jag kan känna och får uppleva!

       
     
     
     

Ja? Nånstans är gud med mig i varje andetag. Och jag kan vara trygg med det. Har fått så otroligt mycke hjälp av människor idag, och jag är på rikigt ifrån hjärtat bestämd att ta mig framåt igen. Nånstans så när de känns som det gör i mitt liv just nu... så är det bäddat för att framtiden kan erbjuda precis vad som helst. Jag orkar inte vilja styra... känns som att jag har händerna uppe och gör vad som helst för att leva i sinnesro. Är så tacksam över dom människor jag har i mitt liv, som verkligen verkligen ger mig allt jag behöver, som ger mig kraft och styrka och förstånd. Vad skulle jag göra utan dom?

Bad verkligen på mina knän i morse... och den bönen är hörd.


Kände att jag till och med ser fram emot saker idag :) Den känslan är också tacksam :) Fy bubblans vilka lärorika saker jag är med om... och vad jag stärker mig själv när jag väljer att gå igenom de, nykter!

Gud ger mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
Och förstånd att inse skillnaden

Jag är så jälva trött på mig själv... och på att jag lurar mig själv i att tro gott, och vilja gott! JAG GÖR ILLA MIG SJÄLV! Från ena sekunden vara sant...och till nästa vagga in mig själv i nån jävla lögn.


Jag hatar fan dig! Brukar inte använda dom orden, och aldrig vilja känna som jag gör just nu. Ångrar att jag har gett av min tid till dig, att jag lurade mig själv ifrån första början, och att jag följde vägen tillsammans med dig. Du är ett stort jävla misstag, och förhoppningsvis min största påminnelse och lärdom...om hur jag aldrig vill vara och vad jag aldrig vill ha!


Fy fan i helvete... Vem gav dig rätten att pissa på mitt värde?! Vem fan tillät dig att göra som du har gjrort?! När fan blev det ok... att dra in andra i din egen jävla skit? Den hade du kunnat skona mig ifrån. Tyvär valde jag med... utan att veta om vad de var jag valde. Ditt jävla as!

Ibland, så känns de tomt. De är länge sen den här känslan grodde i mig, för länge sen så var det min verklighet att känna så här! Vad jag än gjorde förut, förutom om jag drack, så kändes de tomt och jag kände mig ensam. Är medveten om att det får vara så här just nu, och jag har min förståelse vilket jag är tacksam över. Jag fortsätter ta del av livet ändå, och låter bli att gräva ner mig helt. Livet blir vad vi gör det till, det är verkligen så. Sånt jag inte vill göra gör jag ändå, och jag kan fortfarande ge av mig själv och vara ödmjuk emot dom människor jag möter. Det är då det känns gott. Bara för att jag är sårad så behöver jag inte ta ut min smärta på andra, och tycka att de är orättvist. Livet är inte alltid väl, eller jo de är alltid väl, men de innehåller mer känslor än jag skulle kunna sätta ord på, och de är just att acceptera alla dessa...och låta det vara som de är.

Är tacksam också över dom insikter jag har idag, som jag inte hade förut. När jag inte förstod! Jag har inte förståelse för varför... jag hade så mycke frågor som ekade i mitt huvud förut som jag ville ha svar på, som jag aldrig fick. Har fortfarande massa frågor men behöver inte bli lugn av att ställa alla frågor och hoppas på svar. Jag får söka mina svar i dag hos det jag väljer att kalla gud. Och andra människor ger mig svar också.

Vissa stunder saknar jag... och det är det som är så konstigt, fast egentligen inte heller. Vi har pratat varje dag i en månad flera gånger om dan...så tacka sjutton för att det blir tomt och att jag saknar den som jag trodde att han var! För mig var han ju de. Det var ju min sanning. Det som blir konstigt... är ju för hur sanningen faskiskt ser ut, och vilken lögn och dubbel liv det var. Och att min bild av han inte alls stämmer överens med hur det faktiskt är. Det är där jag blir tacksam över mitt förstånd och mina insikter, för jag tillåter mig att sakna och "sörja" utan att vilja ha tillbaka! Jag förstår att det här kommer gå över så länge jag väljer rätt väg!

Har haft en hel mysig helg hos Örjan. Fick tillbaka lite av känslan av separationsångesten jag har haft förut när jag skulle åka där ifrån idag. Var rädd att åka hem och vara med mig själv helt och hållet. Och hur det skulle kännas. Det är ju precis det jag behöver vara för att förstå att jag klarar det med :) Micke kom över i fredags och vi körde guitar hero :) Riktigt kul att spela på trummorna igen, de var ju säkert ett år sen vi spela de. Under kvällen vart jag förvånad flera gånger, för Emil, Örjans son... varje gång jag sväva iväg i mina tankar och kände mig ledsen... varje gång utan att han visste om de så kom han och krama om mig och sa "Linda, du behöver kärlek" :) Barn ser mer äv vad vi tror, och förstår mer än vad vi förstår att dom gör. För mig är barn jätte andliga, och har massa att lära av dom! Sen koppla vi in min gitarr i Örjans ljudgrejs som han har till kareoken, fyyyy va kul de var att spela när ljudet kom ut högt :D Och Örjan sjöng till :) Svin kul.

Tiden där hemma med familjen är för mig obeskrivligt värdefull! Jag älskar hans barn verkligen. Och jag är så trygg där. På lördagen så jobba jag på dan sen när ja kom hem så fixa Jocke med min bil, den dumma jäviln pallar ju inte trycket för kyla, bilen alltså. Sen fixa jag och Felicia mat tills resten av familjen kom hem :) Älskar tiden med Felicia med, jag får känna igen mig och svävar många gånger tillbaka och ser mig själv som tonåring. Sen fixa Örjan min bil. Tänka sig att den karln kan tamme tusan allt! Finns inget som han inte klarar. Idag så fyller han år så Sandra, jag och barnen fixade frukost åt han och tände ljus på en bricka och väckte han och sjöng :) hihi. Mysigt att väcka alla och tissla och tassla i köket och mysa lite så där på morgonen :)

Så åkte jag in och jobba.... och kom 2 timmar för sen :S fy faaan. Trodde jag skulle börja tolv..de har vi gjort varje Söndag innan. Men icke då. La märke till de när jag kom till stan, för de brukar ju inte va nå folk när man öppnar, rörelsen på folk kommer ju senare. Så när jag kom in i gallerian så är allt i full gång...och massa folk. "Näääje de är inte sant", tänkte ja. Å fyyy va hemskt de var. Höll på att slå ihjäl mig själv under hela dan på jobbet, å vilket klant arsel jag var som inte hade kollat schemat. Ringde chefen och han sen sa han de, "ja men de är ju redan gjort"... och ja? Gud va sant. Jag kan ju aldrig dra tillbaka tiden nångång och göra annorlunda av den tid som redan har vart...

Märkte och märker mycke att pga av allt som har vart den sista tiden... och de här med att glömma mig själv och mitt värde... det märks. Hur jag reagerar och känner med mig själv. Men de får bara va så med, det kommer ändras det med :) Det är där jag blir så himlans tacksam över dom fina människor jag har i mitt liv, som hjälper mig att påminna mig om det :)



Tro aldrig att du är oviktig, för just du har en mening i en annans liv. Det behöver inte vara större än att bara vara du!

Så får de vara ikväll :) Är hemma hos min extra familj ikväll och ska sova här :) Känns mysigt, och så fruktansvärt tacksam att jag har dom. Att jag kan göra sånt här. Örjan Wahlberg Eriksson, du är en av dom viktigaste människorna i mitt liv!

Dagen idag har vart helt ok! Jag har inte haft nån kamp emot mig själv, allt har bara fått vara som de är. Jag har fått vara Linda idag, varken mer eller mindre. Har inte orkat vara nånting annat än att bara låta mig vara som jag är. Kom för sent till jobbet för att bilen krångla :S Men Alf hjälpte mig att få igång den :) Orkade inte ens bli arg eller känna mig dum, och vart inge offer heller. Bara tog de för vad de var :) Stannade en halvtimme längre istället på jobbet.

Grät hela vägen hem ifrån jobbet, av sorg....och av tacksamhet över det jag har i mitt liv! Det är så värdefullt idag! Vad som än händer i livet, så är kärleken i och till livet det som är absolut starkast. I slutändan så slutar de alltid på de. Konstigt nog. Var så tacksam när jag åkte hem när jag fick känna de, att "tack för att jag får kraft till de jag inte känner att jag klarar", att jag tog mig igenom gårdagen, för så kändes dagen igår. De i mig som vill styra mig åt fel håll går jag emot, jag låter inte de få plats! Jag väljer annat, och de gör mig tacksam! Är glad att jag kan känna med, jag upplever massa olika känslor som jag inte vill ha, men jag är kvar i dom ändå. Sen kommer lugnet... när jag har accepterat att det är som de är!

Nu ska jag upp och fixa med tvätten, Sandra står och stryker och Örjan håller på med maten :) Vilken liten familj vi är :D hihi

Acceptansen gör livet lättare att leva <3

Den här korta tiden... en månad... blir helt förvånad nu efteråt...hur intensiv den har vart. Och vilken jävla lögn de har vart! De är helt sjukt konstigt! Hur jag kan uppleva en värld i sanning, och vara i en sån jävla lögn. Jag får inte ihop hur de funkar.

Från första gången jag träffade Robin, när vi presenterade oss så la jag inte ner nån större tanke. Han kom fram och presenterade sig, och de ända som jag direkt "hörde" va att han är sjuk. Brydde mig liksom inget speciellt. Sen adda han mig på facebook, och vi har inte haft nån större kontakt alls. Han har inte vart nån som jag har dragits till. Har sett han som "en vän i gemenskapen" Vi pratade nån gång i sommras och de var inte heller nå speciellt för mig, annat än att jag tycker att de är kul att prata med nya människor. Sen för nån månad sen så skrev han mera på fejjan, och så undra han om han kunde ringa när han skulle på möte. De var i samma veva som min bil gick sönder och när jag var så förbannad. Undra om det var den kvällen som vi prata i över en timme... märkte att vi var rätt lika i en del. Och vi skratta verkligen jätte gott. Och pratade om allt och ingenting. Dagen efter så prata vi i över två timmar om allt och ingenting!

Vid första advent så träffades vi. När jag var hos mamma med familjen. Då ville både han och jag träffas, och jag kommer ihåg att jag undrade varför jag kände så starkt att jag drogs till han? För känslor hade ja inte för han. Och där ringde de varningsklockor för mig, om de hära sjuka i dysfunktionella relaioner. Jag vet att jag dras till nånting som en drog, men de är inte kärlek. De är andra krafter. Jag var kvar hos han till fem på morgonen och ville inte åka där ifrån. Sen var jag på julbord med min släk på söndagen, sen sov ja hos han. Jag kan inte minnas när jag kände mig så avslappnad med en kille som jag gjorde då med han, och vi skämta och skratta i flera timmar. Jag hade på riktigt ont i magen dan efter av allt skratt. Vi hade de jätte mysigt och jag kände mig trygg med han. Hans ord förtrollade för en stund. Hans ömhet förtrollade för en stund. Han uppvaktade mig jätte mycke på en gång, och de kände jag att jag har saknat... de kändes mysigt att vara uppvaktad, och jag trodde de var på väg att bli kärlek. Var irriterad under tiden med när dagarna har gått, för han fortsatte vara så. Ringa och skicka mess typ hela tiden. Och jag blev trött på de, och kände mig dum me för jag kunde inte vara sann... jag kände inte lika mycke då. Och sen fanns de en annan med i mitt hjärta som jag inte hade berättat om. Och en kväll så kände jag att "näe, ska de här bli nånting så behöver jag vara ärlig med han, så länge jag är de så har jag ingenting att förlora på". Så jag berättade för han om den andra som fanns i mitt hjärta, och berättade hur det har sett ut. Vart så tacksam att jag gjorde de, även när jag är rädd att bli lämnad så går jag emot dom rädslorna, för sanningen. Robin sa till mig att "jag har vart så svartsjuk och kontrollerande i tidigare relationer och i mitt tidigare liv och de är ingenting jag vill ha i mitt liv, jag tänker inte säga åt dig vad du ska göra och inte göra, de där får du ta beslut om själv" Och när han sa de, att han inte vart arg på mig, och vad jag trodde var osjälviskhet och kärlek, och att han ville att jag skulle få vara fri i mig själv....så gjorde de att han vart ännu finare. Här kommer min tro in, vad jag tror om andra människor, vad jag vill se i andra.

De är flera gånger under "våran tid" tillsammans som jag har känt mig jätte kränkt, och jag har verkligen inte känt nån kärlek ifrån han. Han har vart kylig och avstängd. Och nonschalant, och haft jätte dålig attityd. Jag har försökt att se vad jag kan växa i själv, om de handlar om att jag är överkänslig, om de är min självkänsla som gör att de känns som de gör...eller vad de är? Flera gånger har de här skadat min självkänsla, och jag har inte brytt mig. Har pratat med han om de, om hur jag upplever hur han är emot mig och jag har fått till svar " så här är jag, ta de inte så allvarligt". Han har vart jätte mysig med, de är ju den delen som har fått mig att stanna kvar. För den delen har jag trott på, och jag har vart trygg med han i den. När vi har pratat om livet på riktigt, dom gånger vi har hållt om varann och bara gett varann kärlek.

De är så mysigt vissa saker, de är så mysigt så de gör att jag inte förmår att se hela sanningen och lyssna på allt vad mitt inre säger mig. När vi vakna en morgon, vaknar jag av att han ligger och håller om mig och säger "jag tror jag är kär i dig".

"Du är min, hjärtat, älskling...vill bara va med dig hela tiden, tänker på dig, saknar dig, längtar efter dig, vill ge dig kärlek och trygghet, du är en förebild"..... allt de här mysiga, de som jag har trott var kärlek.... Fy fan va jag vart lurad!

De är mycke som inte har stämt under den här tiden, saker han har sagt, som han sen berättar om nå annat så kommer de in att de stämmer inte de han har sagt innan. Och de har jag också funderat på, "men hallå de här stämmer inte". Men de har ja inte heller lyssnat på, i mig själv alltså. De har jag skakat av mig och inte velat förstå. Jag har reagerat själv på att mina dåliga sidor har kommit fram, och de har också vart varnings signaler för mig. Handlar de om kärlek så ska väl inte mina dåliga sidor komma fram? Kärlek gör ju under med människor och får vilken trasig själ som helst att lysa. De är mycke som har påmint mig om tidigare relationer, framför allt den jag hade sist. Och de har också vart varnings signaler. Jag har inte känt den här fina kärleken hela tiden. De har jag också undrat över, varför jag inte känner som jag har gjort för två jätte fina killar som jag var kär i. För de har vart på riktigt för mig och jag har inte tvivlat på de. Men jag har vart glad också över att jag inte har känt mig blixtförälskad, utan har känt att mina känslor växer och genom acceptans så kommer kärleken mera. Så kände jag. När jag lät han vara som han är, med fel och brister, och när han inte gjorde som jag ville, så handla de mera om mig än om han. Och jag var glad över mina tillgångar, och när jag accepterade och gjorde annorlunda så tyckte ja om han mer. Jag var rädd att göra han illa me, i början när ja inte visste vart mitt hjärta stod, och när de kändes som att mitt hjärta är nån annan stans. Ville verkligen inte göra illa han.

Det har vart så mysigt att sakna, att längta och att tycka om. Det har vart enkelt också med han. Nånting har jag vart trygg i. Som jag har känt igen. Vi har bara vart när vi har vart med varann också. Och de har verkligen bara vart som de är. Han fick träffa mina vänner nu i helgen, och träffa min familj. Ville att dom skulle få träffa varann nu, och jag har fått träffa en del av hans. I lördags hade vi de jätte mysigt när vi kom hem efter festen i Våla. Han var jätte go under kvällen, och jag sa de till han på vägen hem "märker du vilken skillnad de blir när du ger kärlek, jag blir inte lika klängig då" för så har jag känt mig en del. När han har vart kall och kylig och jag känner verkligen ingen kärlek. Vi bara mös och var så trötta båda två och somna, och höll om varann hela natten. Så sa han nån gång "ja på lucia då vart du min". Och dan efter så kändes de verkligen som att jag är säker på att de är de här jag vill va i. De kändes så. Jag var inte orolig, jag tvekade inte, jag kände mig tacksam över det jag kunde känna, och framför allt tron och tilliten, och drömmarna om framtiden. Utan bråska, jag var bara lugn och så himlans glad.... att jag vågar, jag vågar tycka om och bli omtyckt! Jag vågar lita på, och jag vågar testa! Och så himlans mysigt att ha en pojkvän :)

Sen fick jag mail av en tjej... "Tänkte bara säga att din Robin är min med, men du kan ta han, slit han med hälsa, man kan inte ha 2 tjejer samtidigt".... och ett annat där de stod "om du inte tror mig så kan jag skicka hans mess som jag har fått till dig, och fråga han vem han k****ade med i söndags. Förmodligen dig först och sen mig."

De bara högg till i magen när jag läste de. Det var de absolut sista jag hade kunnat tro. Kom hem ifrån jobbet och hade en del enegi kvar och hade planerat att städa, satte mig bara en liten stund och spela gitarr och kollade facebook sen snabbis. Och minutrarna under tiden att ta in de... vilket kaos de blir i mig själv. Lämnade mitt nr till henne och så ringde hon sen. Fyyy faaan! Så jävla grundlurad jag blev under den här tiden som jag har träffat han. Vilken jävla bluff. De är helt sinnessjukt. Vilket dubbel liv och vilket spel. Vilka jävla lögner. De som jag har trott var kärlek, va sjutton var de? Hur i hela fridens namn kan sånt här hända? Hur kan man ha sånt här på sitt samvete och gå och lägga sig och vakna med de? Den Robin som jag vart kär i, han finns inte! Han gör ju inte de. De är läskigt på riktigt. De känns som en film. Och känner mig helt knäpp ibland när jag försöker förstå och få ihop allt. Många av mina egna funderingar faller på plats med, och frågor jag har haft under tiden och sånt jag har anat en del, har vart sant. Kommer ihåg om de var i helgen så sa jag till han "va fan de luktar sprit", typ så här som de luktar när man e bakfull, de blir nån speciell lukt då. Och han är ju inte ens nykter för fan :S Till och med de ljuger han om. Och vilket egentligen förklarar att han klarar av att göra så här, hur fan orkar man leva med sig själv annars? Den andra tjejen har berättat så mycke, och både hon och jag har skrattat och gråtit... alltså jag kan ibland inte göra annat än att skratta...de är så jävla sjukt så jag kan inte ta in de annars. Han var med henne i torsdags, kommer upp till mig på fredagen, åker till Våla på lördagen, sitter och messar henne, sover med mig på natten, messar henne på morgonen, jag åker där ifrån, hon kommer sen....-*'?!&/()=??¤"#!%&"(")

På hans rättegång var hon med honom... han ville att jag skulle vara med också. Hur fan tänker man då? Skulle vi vara där båda två? Han messar mig under dagen och vi pratar... när han är med henne!!! Sen åker dom hem och fikar med vänner ?

Samtidigt som han skickar de här till mig under dagen.

"Fan hjärtat vad jag tycker om dig"
"Klart vi ordnar de sen älskling! Släng iväg en bön om att de ska gå bra och att jag snabbt ska få de här klart" Massor med kärlek. Din"
"Nu är de äntligen över ...ringer när jag kommit hem. Puss. du jag tycker om dig lika mycke som du mig om inte mer! Kärlek. Din Robin."
"Men tack, vad glad jag blev :) Genom dig lär jag mig jätte mycket och känner mig trygg med dig. Trivs i ditt sällskap! Mina drömmar kommer nog vara helt fantastiska, ska tända ljus och somna till de med dig i tankarna. Men en fråga, vart har du hållit hus i hela mitt liv? ;) Puss"

Ja de är så himlans mycke som blir övermäktigt att förstå. Under helgen när han har vart med mig så har han messat henne. Till och med när vi var hemma hos mormor. Så sitter han och skriver till henne att de är henne han vill ha och vara med och att hon är underbar och sånt. På morgonen på söndagen...när vi hade de så mysigt...så messar han henne och säger att han längtar tills dom ska träffas på kvällen och sånt. Förstår ni vilken lögn jag har vart i ?

Har försökt å pratat Robin och jag, han förnekar precis allt! Och vi har skrikit åt varandra och vart elaka både han och jag. Och jag har bara velat att han ska säga varför...även fast jag är väl medveten om att jag aldrig kommer att få höra de av han. De är just när han förnekar allt som jag känner mig helt dum i huvé. Frågade min sponsor igår... för den Robin jag tycker om.... när jag saknar han....va ska jag göra då? Det är läskigt att sakna nån som inte ens finns! De är enbart sanningen och förståndet i mig som jag vill hålla vid liv. Och med all kraft som går att få genom gud och bön släppa taget om den här sjuka tiden och se den som en otrolig lärdom och erfarenhet. Jag har vart me om de här förr, men jag hade ingen förmåga nånstans att ta mig ur de då.
Det har jag idag!

Är grymt tacksam att få veta sånt här "i tid". De gör förhoppningsvis skadan lite mindre smärtsam. Du är inte värd den skada som de gör i mig, DU är inte värd nånting i mitt liv. Tycker fan synd om dig på riktigt! Hur sjuk får man vara? I ett så kallat tillfrisknande? Sannslöst! Blir så äcklad så de bara vrider sig i hela kroppen på mig. Fy faan!


Min sanning igår, ser inte lika dan ut idag. Mina drömmar igår, ser annorlunda ut idag. De jag inte lyssnade på igår, hör jag idag. De jag inte såg igår, ser jag idag!

Tänk vad grundlurad jag blev, och vem lurade vem mest? Du mig? Eller jag mig själv? 

Tack gud för att jag är där jag är, och att jag är värdefull idag!