lindatheresegustafsson

Tänker mycket på Liv nu, och har gjort det ett tag. Går inte en dag utan att jag tänker på henne, och saknaden gör mera ont med tiden känns de som. Reflektera över att jag minns mera tydligt nu på nåt sätt, i början var allt som vakum. Tror att det är nån överlevnadsgrej första tiden. För att orka gå vidare och med tiden när jag accepterar så klarar jag av att ta smärtan mera. Och tillåta det som kommer att få komma. Det är verkligen sant att vi får inte mera än vi klarar av, och der tror jag i sorgen med, och att den ser så olika ut.  Det är fortfarande så overkligt ibland när jag tänker på att hon är borta, jag förstår mer och mer är det som. Usch va konstigt det är. Svårt att tillåta mig att prata om det med, för jag vet inte om det blir mera aktuellt för att fokusera på annat än det som kanske är just nu? Ingen aning. Det får faktsikt bara vara.

Jag vänder mig mycket till guds ljus nu, dom senaste dagarna. Och från början av dagen så ber jag inte på samma sätt längre. Förut bad jag gud ta min vilja och vägleda mig, och det gör jag fortfarande...men att få gå i guds ljus och att vara rädd om mig själv under dagen, och att vad som än händer att se ljuset. Och vända mig till gud. Tänker en del på vad som händer med den lilla Linda i alla känslor med, och försöker vara sann och snäll med mig själv. Och vara så god jag kan emot andra, och ge tid, och inte behöva ha tiden själv i allting. Märker att jag gärna vill stångas för att få den ibland men ser det och släpper det.
 

Tycker att det är gott att vara Linda idag. Och är så tacksam över att det känns som att jakten på killar är över, och att jag låter bli att låta defekterna styra mitt liv just nu, mitt ego och min själviskhet, min hänsynslöshet, min oärlighet och mina räslor. Och en del av mig har nog stängt igen den där dörren som jag var så livrädd över att öppna med, att släppa in någon och våga känna kärlek.  Men det får helt enkelt vara så nu. Så länge det känns bra. Det kommer komma en dag när jag vågar prova igen, och jag kommer våga, jag vågade chansa den här gången och är det nånting jag fick växa i så var det i mod, tro och tillit. Och jag överlevde även att bli "lämnad". Svarta och vita känslor som jag gör de till då, i mitt eget kaos skapande. Jag visste inte ens själv heller vad jag kände och ville. Men känslan att bli lämnad och avvisad tog liksom över allt. Och är det nåntning jag verkligen har fått bli medveten om nu så är det hur ont det gör att överge mig själv totalt. Ont ont ont gör de. Allt som har vart den senaste tiden har vart otroligt nyttigt för mig, och är så otroligt tacksam att jag är nykter. Blir stärkt varje gång med i att jag väljer att vara kvar, och det finns alltid tro och hopp även i dom jobbigaste stunderna. Har helt underbara människor som möter upp mig i det jag är i, och som går med mig och håller om mig under tiden, och framför allt så har jag det jag väljer att kalla gud...som verkar genom andra människor.

Idag har det verkligen vart en fin dag, jag har känt mig med och det goda har verkligen vart med hela dagen. Var ut och gick när jag vaknade och det känns skönt, jag mår bra av att gå ut och gå och vakna till i hela kroppen. Fick ett meddelande av Elina och det fyllde mig verkligen med kärlek och tacksamhet, och jag är så himlans berörd av att se henne idag. När jag tittar tillbaka två år hur det var och allt hon verkligen har tagit sig ur och gått igenom, och växt så otroligt i sig själv. Är så tacksam över den relationen vi har fått.
Sen åkte jag till Söderfors och där väntade Tine :) Sen kom Elina och Maria med deras små juveler :) Såå himlans gott att träffa Maria igen med, och prata! Johan och Alva förgyllde våran dag med :) Det är verkligen så fint att se kärleken mellan föräldrar och barn!
På vägen dit så messa jag Patrik om nummer till en som jag behöver gottgöra, jag känner verkligen att jag behöver ringa henne och se om jag kan få träffa henne. Eller iaf be om ursäkt över det jag har utsatt henne för, vissa gottgörelser är det bra att jag har "väntat" med, inte medvetet lagt dom på hyllan utan det har bara inte vart dags förns nu. För det är nu jag verkligen är mogen och har kunnat förlåta mig själv för vad jag har gjort med, och jag är så uppriktigt ledsen ifrån mitt hjärta för den skada jag har gjort. Kommer aldrig kunna göra den ogjord men kan verkligen ta mitt ansvar och uppriktigt be om ursäkt. Det känns bra, hur hon än tar den.

Träffade Robin en sväng idag igen och sa hej och jag är så himlans tacksam där med...att jag är fri! Det finns inget hopp längre om att han ska vilja ha tillbaka mig, han är ingen besatthet, jag har inte dom känslorna kvar för han. Jag känner kärlek till han som människa och den mår jag gott av. Han är lika värdefull som alla andra. Och det har tagit mig tid att komma dit jag är idag...tid och smärta!
Det är mycket som jag reflekterar över med att jag känner mig fri...och det är tack vare programmet. Och att jag har städat upp och ur i själen och hittat nya krafter, och nytt att fylla mitt hjärta med. Och det är grymt häftigt. Många gånger tar jag mig själv och livet för givet och tror att det är en självklarhet att jag är som jag är och att livet är som de är...och de är de ju absolut inte.

Är många flera möten och samtal med människor som verkligen har betytt mycket för mig idag <3

Farmor och farfar ville ge mig pengar nu för att jag inte har så mycke kvar, som en tidig present...och bara tanken av dom är så himlans fin! Och jag kände att jag inte ville det...men tänkte ändå ta emot dom, fast kändes som att jag skulle ha dåligt samvete och känna skuld eftersom det är mitt eget fel att jag bränner mina pengar. Så var vi på bilbingo nu på kvällen...så vann jag precis den summan pengar som dom ville ge... Alltså hallå? :) Blir så stärkt och tacksam i min tro alltså! Utan girighet i mina pengar jag fick, utan enabrt tacksam, och att farmor och farfar inte behövde ge pengar. Vinsten var på mer men det gjorde liksom ingenting...för jag var bara sååå tacksam :)

Va himlans gott det är idag Och är så himlans rädd om livet <3

... kände att jag behöver bli påmind, eller att jag behöver få nånting som får tillbaka min motivation att göra rätt saker...så jag gick ner i källaren och hämtade alla gamla papper och redovisningar och sånt ifrån när jag gjorde behandlingen.... och vilken resa det vart!

För det första att få läsa mina egna ord, när jag var alldeles ny nykter, och när allting var så himlans nytt att vara nykter. Och få bli påmind om hur fan jag mådde, hur jag kände, vilket kaos det var, sån hopplöshet och vilken skam och skuld, sånt hat och så otroligt vilsen och liten tjej jag var. Få bli påmind av mina egna ord om ångesten efter varje fylla, hur jag ständigt gjorde bort mig mer och mer, gick emot min egen moral, ångesten dan efter och skakningarna....jag glömmer ju bort det ibland, blir påmind ibland när vissa tar återfall och kommer tillbaka och delar med sig. Men kommer ändå inte ihåg riktigt min egen känsla...förns nu. Hur det var varenda gång, när jag låg i soffan, eller nån äcklig lägenhet i all missär och bara skakade och hjärtat höll på att hoppa ur kroppen på mig, huvudvärken som höll på att spränga mitt huvé i bitar, och alla dessa tankar och känslor...all otrolig ångest, allt missnöje och hjälplöshet. Att börja dan med att åka till bolaget och handla öl...och ständigt känna sig som en jävla äcklig skit.

Det är ju konstigt hur jag än idag kan glömma bort det där... hur livet var förut, och det är konstigt hur jag kan lura mig själv ibland till att inte se det, och hur jag ibland kan längta efter att få försvinna sådär igen...

Blev att jag fick nån självaceptans i allt jag har gått igenom idag med...hur det har sett ut i mitt liv dom senaste veckorna...och allt kaos jag har skapat. I min desperation att fly ifrån det som är, och hur otroligt illa jag har gjort mig själv genom mina val och handlingar. Mitt största problem sitter i min självkänsla, mitt eget värde...och alla dessa känslor som jag alltid tidigare i mitt liv har valt att fly ifrån och förändra. Och när jag inte har druckit förut så har jag sökt det i bekräftelse och killar. Det har inte handlat om att jag är kär i folk, utan om skrikande behov av att fylla tomhet och sån otroligt liten tjej som bara vill bli älskad. Jag gjorde alltid så förut, jakten på nya killar drev mig i allt. Även fast jag inte ville egentligen och är medveten om att det är inte det jag vill så gjorde jag det ändå, för mitt ego och allt som var så sårat i mig skrek efter det. Och det funkade ju ett tag och fyllde ju en stund...tills det inte funka längre. Och ny jakt och ännu mera ständig flykt ifrån mig själv och mina känslor. Ett skenande ego!

Pratade med min sponsor länge igår och kände att jag orkar inte mera... all känslorstorm tar nya former och jag blir rädd för mina tankar. Och en del av det hon sa till mig var, "Hällre bli övergiven än att överge sig själv". Och alla känslor i det, att bli lämnad har jag aldrig klarat av....och gud vad jag har övergett mig själv....

Vi pratade över en timme och hon är helt fantastisk som ger av sin tid, och verkligen lyssnar på mig och ger mig kraft och acceptans i mig själv. Och hjälper mig reda ut allting och vad det handlar om. Kände att jag mjuknar, och det onda i mig försvinner....och jag blir ledsen! Ledsen över hur jag väljer och ledsen över vad jag gör emot mig själv, ledsen över hur jag ser på andra när jag är i det där. Ledsen över att förstå hur mycket jag skapar mitt eget kaos, all flykt och hur mycket jag stänger ute den otroligt vackra världen när jag inte tar hand om mig själv. När jag låter defekterna få styra. Huvva...jag skäms!

Den självacceptenasen som vart iaf, eller nån form av ödmjukhet till mig själv var att jag ser verkligen hur det här var och är den ändå lösningen jag har vetat. Att egera på det här sättet när det händer sånt här med killar och relationer känslorna som blir. Och blir tacksam också att jag är där jag är i livet och att jag har dom tillgångar jag har, och att det finns en annan lösning...och att det är ok att ha mina känslor! Det är som det är!

Läste igenom brevet till mitt ex igen med...och blir tacksam där med. För jag hade sååå mycket frågor som bara snurrade i mitt huvud, varför han gjorde som han gjorde, vad jag gjorde för fel, varför han vart så förändrad, allt hat, varför han lämna mig...massa massa. Och jag har svaren på dom idag med, inte som han har gett mig men jag har en förståelse för mig själv och våran relation och hur sjuk både han och jag var. Och jag hatar han inte längre, och jag vill inte ha tillbaka han heller. Och jag ser han som männsika idag, och önskar han så otroligt mycket gott. Och ser han på ett annat sätt med tack vare att jag se det jag gör med mig själv. Jag har mina ärr ifrån tidigare relationer, men jag har tillgång att förändra det jag kan. Och jag har hittat något som är tro och tillit idag, och titta på vad saker och ting beror på att jag känner som jag gör, och göra nya erfarenheter, och testa på ett nytt sätt. Och framför allt det jag behöver ständigt göra som funkar si så där ibland ;) Att acceptera det jag inte kan förändra, utan att förändra det jag kan! Bara mig själv! Släppa taget och vara fri, och släppa kontrollen och låta andra vara det med!

När jag läste ifrån mina första redovisningar så kommer jag ju ihåg vad jag önskade av livet framåt...men jag trodde inte på det, för jag hade aldrig upplevt det så. Och vart alldeles rörd av glädje och tacksamhet för att så är sanningen idag! Det är verkligen så :) Förut hur jag så önskade att jag nån gång kunde klara av att vara social, utan att skämmas, kunna kolla folk i ögonen, ha en meningsfull fritid, känna nån mening med livet, ha ett jobb, kunna ha en relation nån gång utan att behöva dricka för att våga göra saker, få må bra nån gång i mig själv, och få en relation med familjen...och hitta nå värde i mig själv nån gång och kunna vara självständig.

Och jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig hur livet skulle se ut och ser ut idag 2½ år efter det. Och jag blir tacksam också över att jag varje dag, även i motvilja och massa strider och kamper ändå har valt att vara nykter, och växa i mig själv och titta på mig själv och förändra det jag kan. Välja glädje och tacksamhet och göra gott i livet! Jag har varenda dag valt att göra nånting nytt och inte kliva tillbaka till det gamla! Jag tar hjälp när jag behöver och inte alltid vill så gör jag det ändå, och jag gör det för min egen skull!
För att jag har hittat det där värdet i mig själv, även när jag inte känner så så är jag iaf en värdefull människa och det är sant idag! Och jag är så himlans rädd om det jag har, och tar inte alltid hand om de och bevarar de...men jag är inte mer än människa jag heller :)

Ja kära nån...vilken resa...och det känns bra att få minnas allt med och ha den här dagen så här! Och att komma tillbaka till 2 Augusti 2009 och vara i verkligheten. Och ta hand om mig själv, i dagen som är idag! Tänk så mycket vi är med om i livet, så mycket intryck vi fångar, så många upplevelser, så mycket som bidrar till dom vi ska bli :) Och tänk att det går att välja glädje! Det går att vara tacksam, det går att acceptera det som gör ont och är svårt...det blir alltid bättre och vi får aldrig någonsin mera än vi klarar av. Min sponsor sa det igår också när jag sa att det är så svårt med alla dessa känslor som jag inte vill ha...så sa hon det som jag håller med om att i början av nykterheten så är det så mycket som är nytt och spännande och när förändringen börjar och det börjar fungera...då är allt så mjukt och tacksamt. Och prövningarna tas emot med glädje för att se och växa. Sen efter några år så kommer större prövningar på det vi har vart med om...och vad vi väljer! Dom verkliga testerna på om vi vill vara kvar i det här nya! Och de känner jag igen, och blir glad att jag har folk som har gått före mig med flera år nykter som ger mig det hoppet, för klarar dom av att ta sig igenom allt...då borde jag med göra det :) Och det blir alltid bättre, så länge jag väljer att vara nykter och ta hand om det som är!

"Frukost" sommaren innan jag vart nykter

Jag idag :)