Ledighet :)
Ja guuud så skönt :) Lite andrum i veckan så där, är grymt tacksam för det. Att jag gör mina egna val och att andra också får göra det. Slutade fyra idag med, så åkte hem och fixade lite med tvätten, och drack min smoothie sen in till stan igen till frissan :) Alltså jag skulle kunna klippa av mig hela håret bara för att det är så skönt :) Och få bli omhändertagen lite grann. Också grymt uppskattat.
Hann med och planera lite inför bröllopet med och höra av mig till folk...fick nån reflektion över att jag kände att jag hinner med att ha fritid med! När jag kom tillbaka hem så dammade jag av, så jag har lite mindre att göra imorgon...och städa behöver jag göra nu! Lullade runt här och hade rent hus på i bakgrunden på tv:n, haha då kändes det ännu bättre att städa :)
Nu ska jag kolla på bröllopsfixaren på tv :) Det är grymt skönt att kunna ligga i min soffa och faktiskt slappna av och ta det lugnt, och att det är helt ok :)
För att ha tro och tillit så behöver jag släppa taget om det som styr mig som inte vill mig väl, mitt ego och min egen vilja till hur jag vill ha det! Och jag känner att jag är överens med gud just nu :) hihiii. Jag väljer att lita på att allt är väl!
Hann med och planera lite inför bröllopet med och höra av mig till folk...fick nån reflektion över att jag kände att jag hinner med att ha fritid med! När jag kom tillbaka hem så dammade jag av, så jag har lite mindre att göra imorgon...och städa behöver jag göra nu! Lullade runt här och hade rent hus på i bakgrunden på tv:n, haha då kändes det ännu bättre att städa :)
Nu ska jag kolla på bröllopsfixaren på tv :) Det är grymt skönt att kunna ligga i min soffa och faktiskt slappna av och ta det lugnt, och att det är helt ok :)
För att ha tro och tillit så behöver jag släppa taget om det som styr mig som inte vill mig väl, mitt ego och min egen vilja till hur jag vill ha det! Och jag känner att jag är överens med gud just nu :) hihiii. Jag väljer att lita på att allt är väl!
Min mamma <3
Jag har en heeelt fantastikt underbar mamma. Jag har faktiskt en familj, ibland kommer den här saknaden efter dom...familjen när jag var liten. Mamma, pappa, Danne och Simon. Har känt saknad efter pappa med...jag kan fortfarande sakna att ha min pappa närvarande i mitt liv. Jag är nöjd med relationen som den är, och jag kan inte kräva mer av han. Vissa dagar saknar jag hans kärlek så himlans mycke bara. Den här lilla Linda som vill bli sedd älskad och bekräftad av pappa.
Var så skönt att komma till mamma idag, jag längtade faktiskt. Och jag hade bestämt mig att vara hemma hos dom hela kvällen, att inte göra massa annat och träffa massa folk, utan vara med dom, och vara närvarande också. Mamma och jag åkte ner och tankade och åkte till affären...så satt vi och prata om pappa, och mina syskon och hur relationerna har sett ut och hur det är. Jag älskar det med mamma, att vi verkligen kan prata! Vi satt där i minst 20 minuter och bara pratade...det var nog helt meningen att vi skulle göra de :) Så kom vi på oss själva efter ett tag me att tiden bara försvann :) Så härliga såna stunder är!
Beundrar min storebror lite extra idag... över hans beslut han har tagit...hur ont det än gör! Det beslutet och den handlingen är nånting som jag aldrig klarade av...hur vansinniga mina relationer än kunde vara...så lämnade jag dom aldrig. Jag klarade inte av att vara ensam!
Imorgon åker vi till Våla, för morfars urn nedsättning. Ibland är det som att jag tror att morfar kommer tillbaka, det är så svårt att förstå och acceptera döden. Det är verkligen ett konstaterande om att hur mycket jag än vill, så går det inte att ändra på. Det är nånting jag måste acceptera, och leva med.
Var så skönt att komma till mamma idag, jag längtade faktiskt. Och jag hade bestämt mig att vara hemma hos dom hela kvällen, att inte göra massa annat och träffa massa folk, utan vara med dom, och vara närvarande också. Mamma och jag åkte ner och tankade och åkte till affären...så satt vi och prata om pappa, och mina syskon och hur relationerna har sett ut och hur det är. Jag älskar det med mamma, att vi verkligen kan prata! Vi satt där i minst 20 minuter och bara pratade...det var nog helt meningen att vi skulle göra de :) Så kom vi på oss själva efter ett tag me att tiden bara försvann :) Så härliga såna stunder är!
Beundrar min storebror lite extra idag... över hans beslut han har tagit...hur ont det än gör! Det beslutet och den handlingen är nånting som jag aldrig klarade av...hur vansinniga mina relationer än kunde vara...så lämnade jag dom aldrig. Jag klarade inte av att vara ensam!
Imorgon åker vi till Våla, för morfars urn nedsättning. Ibland är det som att jag tror att morfar kommer tillbaka, det är så svårt att förstå och acceptera döden. Det är verkligen ett konstaterande om att hur mycket jag än vill, så går det inte att ändra på. Det är nånting jag måste acceptera, och leva med.
Kära nån :)
Ibland förstår jag inte hur allt blir som det blir :) Är det de här som är livet va ? hihiii
Nu har jag bestämt mig att jag åker hem på lördag efter jobbet. Så jag kan vara med när morfar ska ner till jorden. En del av mig känner lite motstånd...för jag vill inte vara i sorgen...men det som kommer behövs och jag tar det. Dom dagarna som har vart nu som verkligen har känts bra behövs för att orka med att ta det som är jobbigt. Helst vill jag alltid må bra och vara glad och nöjd å tacksam... men livet innehåller faktiskt nedgångar och motgångar med. Det är ju av att klara av dom som jag växer, och efter att dom stormarna lägger sig så kommer ju glädjen och tacksamheten. Och det tar alltid nya former!
Hade en helt magisk dag igår...så kändes den verkligen. Så mycke känslor som jag var i...och lät mig vara i det också! Utan att fly på olika sätt eller trycka bort dom. Framför allt skamen, dom för mig så kallade "negativa" känslor som jag inte vill vara i. Vi var på tipsrunda på dagen med barnen... tre barn som munnen går på i ett.... haha :) Men det är så härligt att vara med, och vara närvarande i det som händer. Efter så var vi i lekparken, så himlans kul att själv få vara barn med :) Tilda och jag gungade tillsammans...hon stod bakom mig och gjorde fart och jag satt. Örjan tog upp telefon och filma, tror mest för att jag skrek så, jag är ju höjdrädd haha. Efter ett tag så ville jag av, och Tilda satte sig i gungan, och jag försökte stanna. Så ropar hon att jag ska hoppa. Nånstans fattar jag att det inte går, och att hon kommer flyga av i sånt fall. Så ropar hon igen....och jag gör det.... tror ni hon ramla? JA! Gjorde världens volt och landa på nacken. Tack gud att hon bara gjorde illa handleden och att det gick bra. Gick massa folk förbi precis och fy fan vad jag skämdes. Och jag fick göra det! Vi satte oss med Tilda och hörde hur det var med henne och hon var jätte ledsen, men det gick ändå bra.
Jag har en händelse som jag kommer ihåg starkt ifrån när jag gick på lekis. Kom på den här rädslan när jag var på semenariumet...då trillade det ner. Har alltid haft rädsla för att jag göra illa människor. För mig är det så skambelagt...känner mig så jävla dum! På lekis så var vi ute och lekte i lekparken och jag var uppe i nån klätterställning. Och så hade jag hinkar som var som styltor, dom var gröna kommer jag ihåg. Jag hade en med mig upp i klätterställningen...och råka tappa ner en i huvet på en kille som hette Conny. Och han vart så arg. Och jagade mig och skulle slå mig. Jag vart så jävla rädd, och skämdes så himlans mycke så jag gömde mig på toaletten och satt där och grät, och vågade inte prata med lekisfröknarna.
Dom känslorna kom igår med, rädslan...skamen, kände mig dum... va ska andra tänka, vilken idiot jag är. Det var helt ok att det kändes så. För det går över, och såna här saker händer. Efter så var vi och handla och jag fick sitta kvar med barnen i bilen, och när Örjan kommer ut så hade han bestämt att det skulle bli grillning :) Såå myyyys. Sebastian och Bosse kom över. Så mysigt! Det är så mysigt att vara som en liten familj, med barnen. Att vara närvarande i det som händer. Sebastian och jag var ner på bryggan och rökte och prata... förstå att titta ut över sjön, helt vindstilla, spegelblankt och det luktar sommar. Och få ta del av en annan människa. Jag tycker att det är så häftigt att få lära känna nya människor :) Flera såna ljusglimtar igår, som för mig blir att öppna dörrar och släppa in ljuset. Och så många rädslor jag gick emot igår i mig själv, och kände bara att jag har full tillit till att jag får vara precis som jag är :)
Sen var vi in på möte! Å kära nå vilket möte :) Heeelt otroligt. Bosse och Sebastian var hemma med barnen, förstår ni vilka människor jag får vara med? :) Så osjälviska människor, med omtanke och kärlek. Som är sann.
Vi pratade ända in på natten, om livet hur det har vart och hur det ser ut...och jag va inte hemma förns 03.00 inatt. Jag var sååå nöjd, så trygg, så himlans tacksam, och glad över att jag lever det liv jag gör!
Att jag har valt den väg jag går på idag, och att jag har hittat det jag har! Det är för mig en välsignelse!
Styrka och mod - och skillnaden där emellan!
Det krävs styrka för att vara tuff.
Det krävs mod för att vara ömsint.
Det krävs styrka för att hålla garden uppe.
Det krävs mod för att sänka garden.
Det krävs styrka för att övervinna.
Det krävs mod för att ge sig.
Det krävs styrka för att vara helt säker.
Det krävs mod för att våga tvivla.
Det krävs styrka för att passa in.
Det krävs mod för att vara annorlunda.
Det krävs styrka för att känna en väns smärta.
Det krävs mod för att känna sin egen smärta.
Det krävs styrka för att uthärda övergrepp.
Det krävs mod för att sätta stopp för dom.
Det krävs styrka för att stå ensam.
Det krävs mod för att luta sig emot någon.
Det krävs styrka för att älska.
Det krävs mod för att låta sig älskas.
Det krävs styrka för att överleva.
Det krävs mod för att leva!
Måndag
Vilka dåliga rubriker jag har :) haha, skriver liksom sånt som bara kommer när jag skriver i bloggen, och det är samma med rubrikerna!
Vill börja med och verkligen tacka dig Eva för det du skrev sist, du får mig att tänka om och sånt behöver jag. Och hjälper mig mer att se vad som är vesäntligt! Så tack för det. Lika alla ni andra som skriver kommentarer, det betyder verligen mycket <3
Har precis kommit hem ifrån möte och gjort klart matlåda till imorgon. Iggesundsmötena ligger mig verkligen varmt om hjärtat, det känns lite som "mitt", de är inte mitt, men min hemma grupp liksom :) Jag fick vara ledare idag och det känns bra att vara det, att ge lite service. Jag klarar det, och för mig är det en del att vara del av mötena och gemenskapen också. Sitter och lyssnar på låtar som är med ifrån Anns 50-års fest. Låtar som betyder för mig, jag blir trygg och som stärker mig i min tro. Lyssnade jätte mycke på dom efter att morfar dog. Lite vad livet handlar om för mig...om meningen med livet. Jag är så himlans rädd om mitt liv, och det jag har idag. Jag tror verkligen att jag har ett fint liv att se fram emot, så himlans mycke saker jag kommer få uppleva som jag har att vänta :) Förstå vilken gåva det är att vi lever, det finns en mening med att vi gör det. Det finns en mening med att jag får möta dom människor jag får, och det finns en mening med att livet har vart som det har innan också.
Jag är så sjukt trött nu för tiden....ibland känns det som att jag håller på att "gå in i väggen"....kan man göra det på 75 % jobb bara frågade jag? Så kom jag på...men kära nån så mycket det är som har hänt det här året... och nu när vi jobbar så har vi ju minst en till personals jobb. Det har vart fullt pådrag i mit känsloliv sen Liv dog, så himlans mycke saker som har hänt. Och roliga saker med självklart :) Tror att det är som en svallvåg efter allting nu...och det är snart dags för semester med, och det ser jag fram emot såååå mycket. Få vara med mina vänner hem ifrån <3 känner mig så otillräcklig ibland och att jag inte hinner med, men ni hemma...familj och vänner, ni finns med mig ändå, i mitt hjärta och mina tankar!
"Jag fick höra att min synd var förlåten" , att förlåta mig själv...och andra. Det är viktigt för mig. Vi är alla människor!
Vill börja med och verkligen tacka dig Eva för det du skrev sist, du får mig att tänka om och sånt behöver jag. Och hjälper mig mer att se vad som är vesäntligt! Så tack för det. Lika alla ni andra som skriver kommentarer, det betyder verligen mycket <3
Har precis kommit hem ifrån möte och gjort klart matlåda till imorgon. Iggesundsmötena ligger mig verkligen varmt om hjärtat, det känns lite som "mitt", de är inte mitt, men min hemma grupp liksom :) Jag fick vara ledare idag och det känns bra att vara det, att ge lite service. Jag klarar det, och för mig är det en del att vara del av mötena och gemenskapen också. Sitter och lyssnar på låtar som är med ifrån Anns 50-års fest. Låtar som betyder för mig, jag blir trygg och som stärker mig i min tro. Lyssnade jätte mycke på dom efter att morfar dog. Lite vad livet handlar om för mig...om meningen med livet. Jag är så himlans rädd om mitt liv, och det jag har idag. Jag tror verkligen att jag har ett fint liv att se fram emot, så himlans mycke saker jag kommer få uppleva som jag har att vänta :) Förstå vilken gåva det är att vi lever, det finns en mening med att vi gör det. Det finns en mening med att jag får möta dom människor jag får, och det finns en mening med att livet har vart som det har innan också.
Jag är så sjukt trött nu för tiden....ibland känns det som att jag håller på att "gå in i väggen"....kan man göra det på 75 % jobb bara frågade jag? Så kom jag på...men kära nån så mycket det är som har hänt det här året... och nu när vi jobbar så har vi ju minst en till personals jobb. Det har vart fullt pådrag i mit känsloliv sen Liv dog, så himlans mycke saker som har hänt. Och roliga saker med självklart :) Tror att det är som en svallvåg efter allting nu...och det är snart dags för semester med, och det ser jag fram emot såååå mycket. Få vara med mina vänner hem ifrån <3 känner mig så otillräcklig ibland och att jag inte hinner med, men ni hemma...familj och vänner, ni finns med mig ändå, i mitt hjärta och mina tankar!
"Jag fick höra att min synd var förlåten" , att förlåta mig själv...och andra. Det är viktigt för mig. Vi är alla människor!
Söndags tankar :)
Tänk så svårt det är vissa dagar med vikten...och är det nånting jag verkligen skäms att prata om också och berätta om så är det just vikten. Kan tycka att det är helt ovesäntligt egentligen....att det handlar inte om vilken storlek vi har på kroppen, det handlar inte om vårat useende, om vi är mer eller mindre värda som människor. Lyckan sitter inte i det yttre! Ändå sitter det ett missnöje för mig i det, och vissa dagar är värre än andra...det är så sjukt hur jag ena dagen kan titta i spegeln och tycka att det är helt ok att se ut som jag gör, och andra dagar får jag sån panik så jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Självkänsla är verkligen en färskvara, och det är nånting jag får jobba med hela tiden. Och det här att nöja sig med att vara lagom, eller att det räcker, eller att det duger :) Jag behöver inte vara bäst, jag behöver inte vara värst i allting, jag behöver inte vara högst upp....det räcker att vara där mitt emellan, med fötterna på jorden :) det som göder mitt ego tar bort min ödmjukhet.
Jag har haft en jätte mysig och verkligen skön dag idag :) Har legat ute och solat och pratat med tjejerna hela dagen idag. Tiden bara försvann, och det är så grymt skönt att låta det vara så. Har inte haft ett enda måste idag, jooo att träffa Axel då men det ville jag :) Pratade med mamma en sväng och fick höra om Jannes svensexa, haha så himlans kul. Så pratade vi om all planering inför bröllopet, guuud vad jag längtar och ser fram emot de. Det kommer vara så himlans fint, och det kommer bli ännu en stor dag att minnas. Tror att jag kommer gråta när jag ser mamma, hon är så vacker precis som hon är nu, och tänk när hon kommer vara alldeles tillfixad och i hennes bröllopsklänning. Det är sjukt mycke att göra med bröllop, herre gud! Fast tror att det är värt varenda ansträgning...bröllop är väl en bland som största dagarna i sitt liv kan jag tänka mig, förutom när man får barn :) Märker med mig själv att jag börjar gå in i nya faser i livet. Att familjeliv och sånt där finns med i mina tankar nu för tiden. Kanske inget som kommer hända än på nå år men märker att framtidsplaner finns. Eller så tänker jag helt annorlunda idag me hur jag vill ha det, vad det är jag vill ha och få ut av livet tillsammans med någon.
Är det nånting som jag verkligen har bestämt mig för är att när jag väl träffar någon, och inleder ett förhållande (gud vad vuxet de där kändes haha) så är det att jag vill ha nånting helt nytt emot vad jag har haft förut. Jag vill få ha mitt eget liv, mitt eget andrum och min egen personlighet. Jag vill att han ska vara självständig och ha egna vänner. Jag vill kunna dela mitt innersta med honom, och få ta del av han. Jag vill kunna skratta tillsammans och få vara mig själv. Jag vill känna mig trygg tillsammans, och lika väl som att kunna skratta och ha tok kul tillsammans så vill jag känna mig trygg och att bara få vara med. Vill kunna lita på att allt är väl även i dom stunder jag kanske inte gör det. Jag vill ha närhet...både fysiskt och känslomässigt. Jag vill kunna prata med varandra och vara sanna och ärliga. jag vill att var och en tar ansvar över sig själva, och sin egen person. Jag vill verkligen våga släppa in någon tids nog och dela livet med någon och växa..var och en på sitt håll, och tillsammans. Upptäcka saker tillsammans, se världen. Skaffa barn och tillsammans vägleda och vara föräldrar, i kärlek :)
Aa gud, det finns så mycket framtids planer och drömmar i denna själ :)
Klockan springer alltid iväg, och jag behöver sova...så jag orkar vara människa imorgon på jobbet! Önskar er alla sinnesro, och att ni är rädda om er!
Självkänsla är verkligen en färskvara, och det är nånting jag får jobba med hela tiden. Och det här att nöja sig med att vara lagom, eller att det räcker, eller att det duger :) Jag behöver inte vara bäst, jag behöver inte vara värst i allting, jag behöver inte vara högst upp....det räcker att vara där mitt emellan, med fötterna på jorden :) det som göder mitt ego tar bort min ödmjukhet.
Jag har haft en jätte mysig och verkligen skön dag idag :) Har legat ute och solat och pratat med tjejerna hela dagen idag. Tiden bara försvann, och det är så grymt skönt att låta det vara så. Har inte haft ett enda måste idag, jooo att träffa Axel då men det ville jag :) Pratade med mamma en sväng och fick höra om Jannes svensexa, haha så himlans kul. Så pratade vi om all planering inför bröllopet, guuud vad jag längtar och ser fram emot de. Det kommer vara så himlans fint, och det kommer bli ännu en stor dag att minnas. Tror att jag kommer gråta när jag ser mamma, hon är så vacker precis som hon är nu, och tänk när hon kommer vara alldeles tillfixad och i hennes bröllopsklänning. Det är sjukt mycke att göra med bröllop, herre gud! Fast tror att det är värt varenda ansträgning...bröllop är väl en bland som största dagarna i sitt liv kan jag tänka mig, förutom när man får barn :) Märker med mig själv att jag börjar gå in i nya faser i livet. Att familjeliv och sånt där finns med i mina tankar nu för tiden. Kanske inget som kommer hända än på nå år men märker att framtidsplaner finns. Eller så tänker jag helt annorlunda idag me hur jag vill ha det, vad det är jag vill ha och få ut av livet tillsammans med någon.
Är det nånting som jag verkligen har bestämt mig för är att när jag väl träffar någon, och inleder ett förhållande (gud vad vuxet de där kändes haha) så är det att jag vill ha nånting helt nytt emot vad jag har haft förut. Jag vill få ha mitt eget liv, mitt eget andrum och min egen personlighet. Jag vill att han ska vara självständig och ha egna vänner. Jag vill kunna dela mitt innersta med honom, och få ta del av han. Jag vill kunna skratta tillsammans och få vara mig själv. Jag vill känna mig trygg tillsammans, och lika väl som att kunna skratta och ha tok kul tillsammans så vill jag känna mig trygg och att bara få vara med. Vill kunna lita på att allt är väl även i dom stunder jag kanske inte gör det. Jag vill ha närhet...både fysiskt och känslomässigt. Jag vill kunna prata med varandra och vara sanna och ärliga. jag vill att var och en tar ansvar över sig själva, och sin egen person. Jag vill verkligen våga släppa in någon tids nog och dela livet med någon och växa..var och en på sitt håll, och tillsammans. Upptäcka saker tillsammans, se världen. Skaffa barn och tillsammans vägleda och vara föräldrar, i kärlek :)
Aa gud, det finns så mycket framtids planer och drömmar i denna själ :)
Klockan springer alltid iväg, och jag behöver sova...så jag orkar vara människa imorgon på jobbet! Önskar er alla sinnesro, och att ni är rädda om er!
Nianfors <3
Idag har jag vart ute på Nian på 20-års jubileum..vilken fantastisk dag. Så otroligt starka känslor, och ibland känns det overkligt. Att få göra en behandling, och börja göra annorlunda i livet. Få hjälp och förståelse hur saker och ting ligger till i livet, vägledning och så mycket kärlek och trygghet...tillit. Tackar gud för följden av min sista konsekvens, som tog mig till nianfors...till ett helt nytt liv. Jag fick börja leva!
Min syn på livet idag är så annorlunda emot hur det var förut, jag värderar "det lilla" och lyckan har jag hittat längst inne i mig själv. Idag får jag vara viktig och värdefull i mitt liv, jag har ett värde för mig själv idag. Jag känner sån stor kärlek till människor i mitt liv, kärlek! Kärlek för mig idag handlar inte bara om en relation till en kille. Kärlek för mig är så mycket större. Att kunna vara med människor och vilja ta del av dom, vilja vara med och vara närvarande och jag är intresserad av deras resa i livet. Jag lär känna mig själv genom andra. Lika väl som jag ser vad jag behöver förändra hos mig själv så ser jag så otroligt mycket fint. En människa med sinnesro i själen syns i hela ansiktet...och det finns inget vackrare. Det är frid.
När jag kom till nian var jag så otroligt vilsen i mig själv...jag förstod ingenting alls. Jag hade kämpat i hela mitt liv för att överleva på mitt sätt. Mina egna ideér, mitt sätt att skydda mig var det ändå jag trodde på. Det fanns inte en gnutta av eget värde, och hela mitt jag skrek efter att bli älskad. Ville bli älskad men kunde inte ta emot det. Hur skulle jag kunna begära det av nån annan när jag inte gjorde det själv?
Min sista konsekvens blev att jag misshandlade min bästa vän...gång på gång gjorde jag saker när jag drack som gick emot all min egen moral. Jag sa alltid att " det där skulle jag aldrig kunna göra" om många saker...och efter varje gång jag drack överträffade jag det ändå. Skammen över mig själv fick äta upp mig, vilken jävla skit jag var. Då kunde jag jämföra mig med andra ändå, och titta på dom som var värre än mig, och dömma dom...så jag slapp känna min egen skam. "Jag är ju inte lika dum i huvé som den där". Skratta bort saker och låta bli och prata om dom har också vart en bra grej förut, lägg locket på. Det var en överlevnads strategi. Jag visste ingenting annat. Jag skämdes så inför min familj, och vilken misslyckad dotter jag var. Att dom fick skämmas över mig. Det är ett så starkt minne jag har ifrån tiden när jag var häktad, när jag satt och skrev brev till alla. Jag skrev till min familj och önskade så att dom en dag skulle få vara stolta över mig... och idag är till och med jag själv det, och jag vet att dom också är det :)
Jag fick en kontaktperson där som jag fortfarande har som en extra mamma :) Hon är min övervakare idag, och vi pratar med varann så gott som varje vecka. Hon har verkligen vart med mig och mött mig själv, mött mina minnen, alla känslor som aldrig nånsin har vart ok för mig. Vart med på min resa från att jag är liten känslomässigt och fram tills nu. Hon finns med och hjälper mig förstå, hon vägleder mig på rätt väg, hon ger mig tuff kärlek och stöttar mig i livet. Och det har hon gjort från dag 1 när jag kom till nian. Kunde aldrig nånsin tro eller ana att livet skulle se ut som det gör idag när jag fick åka med transport tjänsten ifrån häktet till nianfors. Det ända jag hade i mina tankar då var att jag fattade inte hur jag skulle få ihop det med att få komma hem på helgerna för att festa haha.
Dom sa till mig i början att jag var alkoholist....eh? NEJ sa jag. Jag har bara sån jävla otur när jag festar ibland med vissa människor, det är inte mitt fel. Jag är ingen jävla alkoholist, jag sitter inte på parkbänken, och jag dricker inte varje dag!!! Jag ville bara där ifrån, jämförde mig med alla andra där som satt och prata öppet om allting och jag dömde ut i princip alla. Jag var fan inte som dom. Dom första två veckorna var för mig totalt kaos. Jag satt och planderade hur jag skulle kunna ta livet av mig, jag ville verkligen inte vara där. Jag förstod verkligen inte hur jag skulle klara av att vara ett helt år ifrån alla mina vänner och familjen, och ALLT jag skulle missa. Jag vart arg på frivården, arg på mamma, och arg på alla.... jag var arg....men egentligen totalt livrädd.
Jag fick åka till Ove...en nykter alkoholist sen 20 år tillbaka, som hade föreläsning för oss, och mötte upp oss där vi var. Första gången jag var där så var vi bara 3 stycken så jag fick jätte mycke tid. Han frågade vad jag gjorde på nian? Ja sa jag och sa som det var (min sanning då) "Jag har kontraktsvård så jag har inget val, men jag är inte alkoholist så jag vill inte vara kvar, det här passar inte mig"....
-Hur ofta dricker du då?
*Ja? På helgerna...och när det är röda dagar, när andra är lediga...det gör ju alla.
-Är det så att du längtar efter ruset? Du vet hur det känns efter att du får i dig den första ölen, när alkoholen kommer i kroppen?
*Eh, ja! (så klart, varför ska jag annars dricka tänkte jag, hur fan vet han de?)
-Går du och längtar i veckorna mellan gångerna som du dricker?
*Ja! (de är ju det ända som är kul i livet)
-Vågar du göra saker när du är full som du annars inte vågar?
*JA! (då är jag ju odödlig, ingen kommer åt mig, hur fan vet han allt de här?)
-Gör du saker på fyllan som du annars inte skulle göra, har du nån gång gått emot din egen moral?
*ja det gör jag jämt (fy fan hur kan han fråga såna saker?)
Nånstans där hos han så förstod jag att han visste vad det handlade om...han visste ju vem jag var...han förstod vad alkoholen gör, han sa ju precis hur jag var. Efter den dagen så började jag ta till mig lite grann, och landa på nian. Det var ett första steg och en liten början av den resan jag sen har fått vara med om :) När vi kom tillbaka till herrgårn så var det första gången som jag erkände för mig själv (inte helhjärtat, jag förstod ändå inte) men första gången som jag sa på kvällens tenstep att "Hej jag heter Linda och jag är alkoholist".
Jag fick veta att alkoholism är en sjukdom... jag hat en mental besatthet och en fysisk allergi. Vilken lång tid det tog innan jag fattade det, och kopplade. Men vilken befrielse det var när jag började tro på det, när jag vart överbevisad gång på gång att det stämde. Min mentala besatthet sitter i mina tankar, min längtan efter att få dricka igen. Att få förändra mina känslor. Antingen upplevde jag inte känslor, eller så ville jag känna andra än dom jag hade. Helst ville jag ju bara försvinna, så var det också oftast. Jag har alltid vart känd för att jag är en "svamp", att jag är bottenlös. Jag har skrattat med mina vänner och dom har sagt det " du är som en helt annan person när du dricker, det är som att vända upp och ner på nånting, du är verkligen två personer". Ja? Där har jag min fysiska allergi! För när jag dricker så dricker inte jag en öl eller ett glas vin. Jag har aldrig förstått det, men jag är totalt maktlös när jag får alkohol i mig. För då ska det rejsas på tills jag däckar. Jag har trott att jag är rolig att festa med, och supit värre än andra. Eller hur ? :S
Jag började förstå att mina handlingar på fyllan kanske inte var just den jag verkligen är, det är inte min person. Det är min sjukdom, det är alkoholen som gör det med mig. Här fick jag en förståelse, och på nåt sätt ett förlåtande emot mig själv, en förklaring på det jag själv har haft så himlans svårt att förklara varenda gång jag gjort bort mig. Jag sa det till min advokat sista gången i häktet innan rättegången att "det är inte jag som gör det där, jag gör inte såna saker" Jag var helt förtvivlad, vilken jävla ångest att leva med. Sista rättegången jag hade så bestämde jag mig för att för en gångs skulle vara ärlig med allting, och säga som det var. Det minsta jag kunde göra var att ta det ansvaret, på nåt sätt visa att jag verkligen med hela mitt hjärta var så ledsen över det jag hade gjort.
Mitt första steg då, och det första steget i vårat 12-stegs program är "Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen...att vi inte längre kunde hantera vårat liv". Där nånstans började jag kapitulera. Sen frågade dom mig vad jag trodde på? Jag fick en redovisning om andra steget i programmet. Det var om tro. Tro? Jag är då fan inte kristen, gud och sånt är inget för mig. "Vi kom till tro att en kraft starkare än oss själva kunde ge oss vårt förstånd tillbaka" säger andra steget.
Kära nån vad svårt att hade för att förstå det, och gud vilken annan tro jag har idag än jag hade då :)
Att tro för mig handlar inte om en kristen gud, jag kan inte säga vad andra ska tro heller. Tro är väl just det, vi tror på nånting, men vi vet inte!
Min väg till andra steget fortsätter jag med sen, och kommer dela med mig av det som har fått mig att vakna till liv. Vad som har hänt i alla mina strider emot mig själv för att få hålla kvar det jag en gång hade, som var så svårt att släppa taget om. Som sagt, vi har 12 stycken steg i vårat program :) Dom som är kristna har bibeln och jesus. Jag har programmet och gemenskapen...och så klart det jag väljer att kalla gud, "en kraft starkare än jag själv" :)
Min syn på livet idag är så annorlunda emot hur det var förut, jag värderar "det lilla" och lyckan har jag hittat längst inne i mig själv. Idag får jag vara viktig och värdefull i mitt liv, jag har ett värde för mig själv idag. Jag känner sån stor kärlek till människor i mitt liv, kärlek! Kärlek för mig idag handlar inte bara om en relation till en kille. Kärlek för mig är så mycket större. Att kunna vara med människor och vilja ta del av dom, vilja vara med och vara närvarande och jag är intresserad av deras resa i livet. Jag lär känna mig själv genom andra. Lika väl som jag ser vad jag behöver förändra hos mig själv så ser jag så otroligt mycket fint. En människa med sinnesro i själen syns i hela ansiktet...och det finns inget vackrare. Det är frid.
När jag kom till nian var jag så otroligt vilsen i mig själv...jag förstod ingenting alls. Jag hade kämpat i hela mitt liv för att överleva på mitt sätt. Mina egna ideér, mitt sätt att skydda mig var det ändå jag trodde på. Det fanns inte en gnutta av eget värde, och hela mitt jag skrek efter att bli älskad. Ville bli älskad men kunde inte ta emot det. Hur skulle jag kunna begära det av nån annan när jag inte gjorde det själv?
Min sista konsekvens blev att jag misshandlade min bästa vän...gång på gång gjorde jag saker när jag drack som gick emot all min egen moral. Jag sa alltid att " det där skulle jag aldrig kunna göra" om många saker...och efter varje gång jag drack överträffade jag det ändå. Skammen över mig själv fick äta upp mig, vilken jävla skit jag var. Då kunde jag jämföra mig med andra ändå, och titta på dom som var värre än mig, och dömma dom...så jag slapp känna min egen skam. "Jag är ju inte lika dum i huvé som den där". Skratta bort saker och låta bli och prata om dom har också vart en bra grej förut, lägg locket på. Det var en överlevnads strategi. Jag visste ingenting annat. Jag skämdes så inför min familj, och vilken misslyckad dotter jag var. Att dom fick skämmas över mig. Det är ett så starkt minne jag har ifrån tiden när jag var häktad, när jag satt och skrev brev till alla. Jag skrev till min familj och önskade så att dom en dag skulle få vara stolta över mig... och idag är till och med jag själv det, och jag vet att dom också är det :)
Jag fick en kontaktperson där som jag fortfarande har som en extra mamma :) Hon är min övervakare idag, och vi pratar med varann så gott som varje vecka. Hon har verkligen vart med mig och mött mig själv, mött mina minnen, alla känslor som aldrig nånsin har vart ok för mig. Vart med på min resa från att jag är liten känslomässigt och fram tills nu. Hon finns med och hjälper mig förstå, hon vägleder mig på rätt väg, hon ger mig tuff kärlek och stöttar mig i livet. Och det har hon gjort från dag 1 när jag kom till nian. Kunde aldrig nånsin tro eller ana att livet skulle se ut som det gör idag när jag fick åka med transport tjänsten ifrån häktet till nianfors. Det ända jag hade i mina tankar då var att jag fattade inte hur jag skulle få ihop det med att få komma hem på helgerna för att festa haha.
Dom sa till mig i början att jag var alkoholist....eh? NEJ sa jag. Jag har bara sån jävla otur när jag festar ibland med vissa människor, det är inte mitt fel. Jag är ingen jävla alkoholist, jag sitter inte på parkbänken, och jag dricker inte varje dag!!! Jag ville bara där ifrån, jämförde mig med alla andra där som satt och prata öppet om allting och jag dömde ut i princip alla. Jag var fan inte som dom. Dom första två veckorna var för mig totalt kaos. Jag satt och planderade hur jag skulle kunna ta livet av mig, jag ville verkligen inte vara där. Jag förstod verkligen inte hur jag skulle klara av att vara ett helt år ifrån alla mina vänner och familjen, och ALLT jag skulle missa. Jag vart arg på frivården, arg på mamma, och arg på alla.... jag var arg....men egentligen totalt livrädd.
Jag fick åka till Ove...en nykter alkoholist sen 20 år tillbaka, som hade föreläsning för oss, och mötte upp oss där vi var. Första gången jag var där så var vi bara 3 stycken så jag fick jätte mycke tid. Han frågade vad jag gjorde på nian? Ja sa jag och sa som det var (min sanning då) "Jag har kontraktsvård så jag har inget val, men jag är inte alkoholist så jag vill inte vara kvar, det här passar inte mig"....
-Hur ofta dricker du då?
*Ja? På helgerna...och när det är röda dagar, när andra är lediga...det gör ju alla.
-Är det så att du längtar efter ruset? Du vet hur det känns efter att du får i dig den första ölen, när alkoholen kommer i kroppen?
*Eh, ja! (så klart, varför ska jag annars dricka tänkte jag, hur fan vet han de?)
-Går du och längtar i veckorna mellan gångerna som du dricker?
*Ja! (de är ju det ända som är kul i livet)
-Vågar du göra saker när du är full som du annars inte vågar?
*JA! (då är jag ju odödlig, ingen kommer åt mig, hur fan vet han allt de här?)
-Gör du saker på fyllan som du annars inte skulle göra, har du nån gång gått emot din egen moral?
*ja det gör jag jämt (fy fan hur kan han fråga såna saker?)
Nånstans där hos han så förstod jag att han visste vad det handlade om...han visste ju vem jag var...han förstod vad alkoholen gör, han sa ju precis hur jag var. Efter den dagen så började jag ta till mig lite grann, och landa på nian. Det var ett första steg och en liten början av den resan jag sen har fått vara med om :) När vi kom tillbaka till herrgårn så var det första gången som jag erkände för mig själv (inte helhjärtat, jag förstod ändå inte) men första gången som jag sa på kvällens tenstep att "Hej jag heter Linda och jag är alkoholist".
Jag fick veta att alkoholism är en sjukdom... jag hat en mental besatthet och en fysisk allergi. Vilken lång tid det tog innan jag fattade det, och kopplade. Men vilken befrielse det var när jag började tro på det, när jag vart överbevisad gång på gång att det stämde. Min mentala besatthet sitter i mina tankar, min längtan efter att få dricka igen. Att få förändra mina känslor. Antingen upplevde jag inte känslor, eller så ville jag känna andra än dom jag hade. Helst ville jag ju bara försvinna, så var det också oftast. Jag har alltid vart känd för att jag är en "svamp", att jag är bottenlös. Jag har skrattat med mina vänner och dom har sagt det " du är som en helt annan person när du dricker, det är som att vända upp och ner på nånting, du är verkligen två personer". Ja? Där har jag min fysiska allergi! För när jag dricker så dricker inte jag en öl eller ett glas vin. Jag har aldrig förstått det, men jag är totalt maktlös när jag får alkohol i mig. För då ska det rejsas på tills jag däckar. Jag har trott att jag är rolig att festa med, och supit värre än andra. Eller hur ? :S
Jag började förstå att mina handlingar på fyllan kanske inte var just den jag verkligen är, det är inte min person. Det är min sjukdom, det är alkoholen som gör det med mig. Här fick jag en förståelse, och på nåt sätt ett förlåtande emot mig själv, en förklaring på det jag själv har haft så himlans svårt att förklara varenda gång jag gjort bort mig. Jag sa det till min advokat sista gången i häktet innan rättegången att "det är inte jag som gör det där, jag gör inte såna saker" Jag var helt förtvivlad, vilken jävla ångest att leva med. Sista rättegången jag hade så bestämde jag mig för att för en gångs skulle vara ärlig med allting, och säga som det var. Det minsta jag kunde göra var att ta det ansvaret, på nåt sätt visa att jag verkligen med hela mitt hjärta var så ledsen över det jag hade gjort.
Mitt första steg då, och det första steget i vårat 12-stegs program är "Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen...att vi inte längre kunde hantera vårat liv". Där nånstans började jag kapitulera. Sen frågade dom mig vad jag trodde på? Jag fick en redovisning om andra steget i programmet. Det var om tro. Tro? Jag är då fan inte kristen, gud och sånt är inget för mig. "Vi kom till tro att en kraft starkare än oss själva kunde ge oss vårt förstånd tillbaka" säger andra steget.
Kära nån vad svårt att hade för att förstå det, och gud vilken annan tro jag har idag än jag hade då :)
Att tro för mig handlar inte om en kristen gud, jag kan inte säga vad andra ska tro heller. Tro är väl just det, vi tror på nånting, men vi vet inte!
Min väg till andra steget fortsätter jag med sen, och kommer dela med mig av det som har fått mig att vakna till liv. Vad som har hänt i alla mina strider emot mig själv för att få hålla kvar det jag en gång hade, som var så svårt att släppa taget om. Som sagt, vi har 12 stycken steg i vårat program :) Dom som är kristna har bibeln och jesus. Jag har programmet och gemenskapen...och så klart det jag väljer att kalla gud, "en kraft starkare än jag själv" :)
Små trams :P
Vilken lång tid det tar för mig mellan gångerna jag skriver.... ja ja :) Det är som det är helt enkelt.
Har vart mycket för mig på sistone och har inte velat dela med mig här. Nu börjar det kännas lugnt igen :) Börjar reda ut saker i mig själv, och låta allt få vara som det är. Behöver verkligen alla stunder i mitt liv av alla dessa olika händelser och känslor...det är bara genom att vara med i det som jag kan se saker och ting, och lära mig :) Efter varje gång när det lugnar ner sig inombords så kan jag känna sån ödmjukhet.
Haha, jag sitter och lyssnar på runki balle med Eddie Meduza :D gillar den ja :) Kära nån vilken blandad musik smak jag har, sen är verkligen bred och jag lyssnar nog på allt. Älskar musik, och kanske inte den här texten då men budskapen som jag får genom musiken också. Att bli berörd och när den säger mig nåt, oftast tolkar vi ju på våra egna sätt. Musik ger mig mycket glädje iaf :) Skulle verkligen vilja spela nå instrumment...orkar inte lära mig bara.
Tänkte på de i morse, det här om mål i livet, lr vad jag skulle vilja göra för nånting. Jag har drömmar, stora och små! Och jag kan uppnå det jag vill idag...bara jag vill :) Att bli fadder har ju funnits med mig länge, att kunna hjälpa barn med nånting, en liten gåva i månaden kan ju faktiskt ge dom i andra länder massor. Och en hundring i månaden i mitt liv är ju ingenting! Har känt mer och mer att jag skulle vilja hjälpa tonårs tjejer med, fast jag vet inte hur? Skulle vilja vara en medmänniska bara...ge dom nånting om jag kan. Vet hur svårt det var för mig i den åldern och skulle verkligen vilja få vara en trygghet och nån som kan finnas för tjejerna, nån som dom kanske kan öppna sig för. Nån att lita på. Göra saker med dom, och finnas med i livet bara! Jag vet inte riktigt vad jag ska göra....men det är nånting som jag känner starkt att jag vill. Dom tonåringarna jag får träffa idag ger mig såå mycket. Och jag blir så glad, och det är verkligen häftigt att få ta del av dom. En till sak som jag skulle vilja förverkliga är att med tiden skriva en bok. Min kontakt person (Manna) bekräftade den ideén, utan att jag hade sagt nå så sa hon att hon tyckte att jag skulle skriva en bok om mig själv, hur livet har sett ut för mig och min väg i tillfrisknandet och det som gör att jag är där jag är idag. Och där känner jag lika dant med tonårstjejer...att jag kanske kan ge dom nånting i de.
Med tiden vill jag faktiskt ha familj med :D hihi. Jag har inte haft det alls i planerna, jo drömt har jag väl, men det har vart långt bort ändå. Tror inte att jag kommer skaffa barn än på några år men guuud vad jag har fantastiska saker att se fram emot :D Åååå tänk när jag träffar nån igen då, det längtar jag verkligen efter nu! Har fått "godkännande" av min sponsor nu, haha. Vi kom överens om att jag ska leva, och det vill jag :) Livet idag är verkligen en gåva för mig! Kära nån vilka spännande saker jag har att vänta. Är öppen för vad livet erbjuder :)
Längtar grymt tills på fredag!!!! *weeee* Berättar om de sen ;)
Nu ska jag ner i tvättstugan!
Önskar er allt gott!
Har vart mycket för mig på sistone och har inte velat dela med mig här. Nu börjar det kännas lugnt igen :) Börjar reda ut saker i mig själv, och låta allt få vara som det är. Behöver verkligen alla stunder i mitt liv av alla dessa olika händelser och känslor...det är bara genom att vara med i det som jag kan se saker och ting, och lära mig :) Efter varje gång när det lugnar ner sig inombords så kan jag känna sån ödmjukhet.
Haha, jag sitter och lyssnar på runki balle med Eddie Meduza :D gillar den ja :) Kära nån vilken blandad musik smak jag har, sen är verkligen bred och jag lyssnar nog på allt. Älskar musik, och kanske inte den här texten då men budskapen som jag får genom musiken också. Att bli berörd och när den säger mig nåt, oftast tolkar vi ju på våra egna sätt. Musik ger mig mycket glädje iaf :) Skulle verkligen vilja spela nå instrumment...orkar inte lära mig bara.
Tänkte på de i morse, det här om mål i livet, lr vad jag skulle vilja göra för nånting. Jag har drömmar, stora och små! Och jag kan uppnå det jag vill idag...bara jag vill :) Att bli fadder har ju funnits med mig länge, att kunna hjälpa barn med nånting, en liten gåva i månaden kan ju faktiskt ge dom i andra länder massor. Och en hundring i månaden i mitt liv är ju ingenting! Har känt mer och mer att jag skulle vilja hjälpa tonårs tjejer med, fast jag vet inte hur? Skulle vilja vara en medmänniska bara...ge dom nånting om jag kan. Vet hur svårt det var för mig i den åldern och skulle verkligen vilja få vara en trygghet och nån som kan finnas för tjejerna, nån som dom kanske kan öppna sig för. Nån att lita på. Göra saker med dom, och finnas med i livet bara! Jag vet inte riktigt vad jag ska göra....men det är nånting som jag känner starkt att jag vill. Dom tonåringarna jag får träffa idag ger mig såå mycket. Och jag blir så glad, och det är verkligen häftigt att få ta del av dom. En till sak som jag skulle vilja förverkliga är att med tiden skriva en bok. Min kontakt person (Manna) bekräftade den ideén, utan att jag hade sagt nå så sa hon att hon tyckte att jag skulle skriva en bok om mig själv, hur livet har sett ut för mig och min väg i tillfrisknandet och det som gör att jag är där jag är idag. Och där känner jag lika dant med tonårstjejer...att jag kanske kan ge dom nånting i de.
Med tiden vill jag faktiskt ha familj med :D hihi. Jag har inte haft det alls i planerna, jo drömt har jag väl, men det har vart långt bort ändå. Tror inte att jag kommer skaffa barn än på några år men guuud vad jag har fantastiska saker att se fram emot :D Åååå tänk när jag träffar nån igen då, det längtar jag verkligen efter nu! Har fått "godkännande" av min sponsor nu, haha. Vi kom överens om att jag ska leva, och det vill jag :) Livet idag är verkligen en gåva för mig! Kära nån vilka spännande saker jag har att vänta. Är öppen för vad livet erbjuder :)
Längtar grymt tills på fredag!!!! *weeee* Berättar om de sen ;)
Nu ska jag ner i tvättstugan!
Önskar er allt gott!
Tänkvärd.....
