lindatheresegustafsson

...och jag vet inte vart jag ska göra av den saknaden... Vill inte sakna... Vill inte känna, vill inte att han ska ha den platsen han har :/ Vill inte, vill inte, vill inte!

 

Nä nu ska jag ta och tvätta bort sminket och göra mig klar för sängen. Imorgon fyller jag år och familjen min kommer upp <3

Jag begriper verkligen ingenting ibland, och just den senaste tiden har det vart så himlans mycke känns de som. Och jag kommer säkert med tiden förstå hur viktig just den här processen och tiden är, och jag kommer att se klarare med. Oftast gör jag inte det när jag är i nånting helt. Vad är det som gör att det är så svårt för mig att visa mig helt sårbar, att vara liten, att bara säga hur Linda känner, att ge Linda plats? Vad är det som gör de? Varför är jag så rädd för hur andra ska känna om jag visar min insida? Varför är jag så rädd för att inte räcka till. Varför är det så svårt att vara liten?

Va handlar saker om egentligen? Jag förstår ju en del ifrån barndommen... men de är så svårt...nej jag är så jävla rädd för att inte duga, att inte räcka till och inte få vara med om jag gör fel, om jag gör misstag. Är det för att jag behöver andra? När ska saker och ting släppa taget...nej...när ska jag släppa taget om allt de här? När ska jag hålla om mig själv och mitt inre och vara rädd om det och ta hand om den lilla Linda som finns där inne? När ska jag på riktigt säga till mig själv och tillåta mig själv att vara människa?

Jag har så mycke frågor till mig själv....och jag har inga svar just nu. Den ända tryggheten som finns är min tro. Att jag är där jag ska vara, och att så länge jag går med det jag kallar för gud så behöver jag aldrig vara rädd. Kommer alla dom här rädslorna i alla prövningar som är nu? Blir dom starkare i allting igen då? Är det då jag minimerar mig, mitt värde och vad jag duger till själv när jag är osäker och rädd?

Kan jag bli lite ödmjukare emot mig själv i allting eller ? :) Sänka den dära kravlistan på hur jag "ska" vara, och bara vara istället! Så känner jag med me det som vart igår. Det ända jag tänker vara är ärlig emot mig själv och andra, så sann jag förmår att vara. Och prata för en gångs skull och inte skriva! Jag har ingenting att fölora på det. Och både igår och idag har jag verkligen fått söka sanningen och lyssna på vad mitt hjärta säger mig. Tror nånstans på att det här som händer nu, är en hjälp till det jag inte själv klarar av. Att komma fram till beslut som jag har tagit nu som jag inte klarade av innan. Och göra mig fri det som jag vill förändra i mig själv, och ta bort mitt egos handlingar. Vad jag vill ge....vad min själ vill ge! Tack Lisa för dom orden, det är verkligen sanningen!

Var inne på läkarbesöket idag för att sätta igång med prover för att få behålla körkortet. Känns bra att det är igång. Sen åkte jag hem till Örjan och Sandra och var där. Sen har Frida och jag kört hela dan känns de som :) Och kul är det :) Bara på två dagar har hon verkligen utvecklats. Och det är just de som är så kul att få vara med och se, utvecklingen framåt. Och modet.
Det vart en grej där med, som jag inte förstår med ändå förstår. Det var en tjej som vi träffa som vart märkbart svartsjuk eller nånting när hon såg Frida. Av tidiagre saker. Ja jag behöver inte gå in på de där nå djupare. Men Frida vart arg över händelsen, på den dära tjejen alltså, sen när jag fråga henne, för hon hade inte märkt nå, hon visste inte ens vem hon var. Och då tar jag på mig att det är mitt fel att hon vart arg :S HALLÅ jorden kretsar inte kring dig Linda! Men då blir jag helt liten...och som i tidigare relationer...alltså känslan av att ha gjort fel och rädslan att vänta på att få en smäll eller nåt. Alltså jag var inte rädd att Frida skulle slå mig, absolut inte så, men samma känsla i min rädsla och känsla i de här med att göra fel, när nån blir arg, påminner mig om sånt.
Lika när min chef ringde...då blir jag rädd...mycket handlar om rädlsa... rädd rädd rädd.

Bemöt med mod och kärlek då :) Välj kärlek. Nästa gång när jag känner oro och rädlsa, då tror jag att jag ska le till gud och förhoppningsvis hajja till att, nu...nu är det dags att låta modet och kärleken vägleda :)

Har precis vart ute och gått en sväng. Imorse när jag skulle åka iväg till jobbet så var jag på väg att börja gråta för jag känner mig så missnöjd över hur jag ser ut... och det ska inte vara så! Ska verkligen göra vad jag kan för att förändra det jag kan :) Och med motion och sånt, det mår jag verkligen bra av. De är inte lätt när jag vill ha lösningar NU på en gång liksom, allt tar tid. Och det är vägen emot målet som är de som gör allting värt de.

Kom på när jag börja närma mig hemmet igen...lyssna på låtar som fick mig att åka tillbaka i tiden till när jag var nere hos Liv. Så många gånger jag önskar och bara vill ha henne tillbaka, och vill inte att det ska vara som det är...just acceptansen av allting. Så slog de mig... hur hade det här året sett ut om hon hade levt? Om jag vill förändra allting och bara få tillbaka henne...då betyder de också att det jag har upplevt under de här året hade en del förmodligen inte ha hänt. Så backa jag tillbaka bandet och tittar... på varje dag... och den otroliga kärlek, omtanke och omsorg jag har fått uppleva varenda dag i dom värsta dagarna i början. Jag hade inte fått se och känna det på de sätt jag har fått göra! Jag hade inte fått bli helare i min kärlek till andra människor, jag hade inte fått känna ödmjukheten starkare till livet. Jag hade kanske inte vart så tacksam över dom små saker dagarna har innehållit. Hade inte de här hänt, då hade jag inte åkt ner till Våla den veckan. Jag hade kanske inte vart lika tacksam över det stöd jag fick ifrån dom på mitt jobb. Känt den tryggheten med mina vänner. Jag hade inte träffat vissa människor som har haft en stor betydelse och gett mig massor. Som jag under tiden träffade! Jag hade kanske inte vart lika rädd om den sista tiden i morfars liv? Jag hade kanske valt mera strider emot människor som jag blev sårad av under tiden? Sen Liv försvann så har kärleken till livet och kärleken i mitt hjärta växt enormt! Och det är verkligen nåning att vara tacksam över. Man omvärderar så mycket i livet och blir rädd om det man har. Jag hade inte kunnat haft den försåelse som jag har heller, i samtal med människor.
Om jag tänker efter så är det ingenting jag vill ha annorlunda, eller ha på ett annat sätt egentligen. Jag får det jag får, och väljer och lever där efter. Det är ett ständigt accepterande av livet på livets villkor hela tiden. Och vad jag gör av tiden jag får ha. Låter kanske helt tokigt, men det är för mig ett sätt att se och känna livet.

Det går att se på så mycke från olika håll, och ibland är det bara känslorna som är i allting. Och jag kan inte styra dom. Men jag får alltid välja hur jag ser på saker och ting. Vissa dagar har jag ingen förståelse och mina känslor lever sitt eget liv. Vissa dagar är jag så arg och ledsen, och förtvivlad. Vissa dagar är det bara tomt. Och vissa dagar som nu..så förstår jag.

Liv älskade vän, den tiden jag har fått ha med dig har jag aldrig kunnat föreställa mig hur stor betydelse det är i mitt liv. Tänk om vi hade suttit för tre år sen och funderat hur våra liv skulle se ut idag...då har vi aldrig i våran vildaste fantasi kunnat tänka oss de här! Du är min vägvisare idag, även fast du inte är här med oss så finns du ändå med. Det kommer du alltid att göra, och du kommer alltid leva genom kärlek i mig. Din själ och din ande är kvar. Den kan ingen ta ifrån mig. Jag tackar gud så gott som varje dag, för den tiden jag har fått ha med dig <3
Älskar dig <3

När du söker efter nånting... se till att börja nånstans, och leta inte alltid där du tror att det ska finnas. Lyssna på vad ditt hjärta säger!

Nu är jag klar med städningen, tvätten håller på och tvättas och sängen är nybäddad :) Myyys :) Bäddade i med mitt nalle puh påslakan som jag fick av morfar och mormor en gång i tiden, ville bara få känna mig liten igen :) Började damma lite innan ja åkte in på möte idag...sen sköt jag på fortsättningen av städningen så länge ja kunde tydligen ;) Men nu äre gjort iaf :)

Kändes jätte bra att åka in på mötet, de va service möte och jag har aldrig deltagit på ett sånt förut. De är också verkligen en bit att ta del av. För att få våra möten att funka och hålla i gemenskapen. Möten är ju det viktigaste för mig idag och då tycker jag att jag har ett ansvar att hjälpa till med de jag kan. Och för nykommlingar som kommer efter och för alla oss som är där. De är inte en självklarhet att mötena öppnas, men jag tar de för givet många gånger. Det är intressant hur det funkar och tanken och idén om hur vi ska sköta allt är så himlans klockren. Och det har funkat så i så många år! Det är verkligen jätte häftigt :) "Service är en väg till tillfrisknadet" sägs det ju, och jag tror på det!

Snacka om att jag har åkt berg och dal bana känslomässigt den här helgen. Och den har vart lärorik! Är glad över den vägledning jag väljer, och vart jag vänder mig. Har vart mycke tillsammans med gemenskapen den här helgen och det känns också gott. Det är mitt "hem", min familj, där är jag trygg!

Har velat massera å grejja idag, känner de när jag är tillsammans med människor också att jag vill bara ta på folk :) Haha, alltså ge beröring å sånt. Istället för att vilja HA så istället ge. Men vågar liksom inte ge kärlek och närhet bara sådär.

Blir arg många gånger nu för tiden när jag är inne på Livs minnes sida... är väl en del av processen att gå igenom det med. Är arg över att hon inte finns kvar :( Önskar så med hela mitt hjärta att hon fick vara kvar med oss!

Önskar er en mysig kväll vad ni nu gör :) Jag inväntar parlamentet :)

Usch vad jag hatar när människor i ens närhet försvinner... Att känna tomheten, fölusten...och när saker och ting förändras. Livet är inte alltid bestående på samma sätt, varje dag ser olika ut och jag har ingen aning om hur morgondagen ser ut. Men det är de här som är livet. Vill bara vara i nån famn, och bara gråta. Få vara liten och bara vara :´(

Fick beskedet igår att Leif har fått somna in nu. Det blir så konsigt :( Även fast jag och alla andra visste att det skulle hända så är man iaf inte beredd på beskedet, och kan inte förbereda sig eller veta hur det ska kännas. Åkte in på möte i morse och det var ett sånt fint möte! Och tankarna gick till Leif, vi hade en tyst minut för honom och delade våra tankar. Det stod en fin tavla där med rosor och hans namn. Han var med oss ändå. Det blir så tomt utan honom, han har liksom alltid vart med där. Han är en del av gemenskapen! Han kommer alltid vara det. Och finnas i våra hjärtan. Han var som en stor björn :) Enkel och lite som en ångvält :) Alltid glad och skratta. Han krångla in till det så mycke, utan var rak och ärlig och sa alltid som han tyckte. Om de passa eller inte. Han var verkligen sig själv, han var Leif! Prata högt och alltid omtänksam. Sa alltid nånting och visade alltid att han brydde sig om. Det viktigaste för han var AA och gemenskapen. Han var så trogen de hära in i det sista. För mig har han verkligen gett sevice ett ansikte! Han har gett modet en större innebörd. Även med beskedet om att han kommer att dö, så fortsatte han att komma, och ta vara på alla dagar som var hans. Vilken styrka och vilket mod, och vilken trygghet han måste ha haft inom sig...för att kunna fortsätta möta livet på livets villkor!

Kommer ihåg mitt första möte som jag höll i, kommer ihåg den dagen för jag kände mig ensam och var fortfarande inskriven i behandlingen. Och tog beslut då och kände att jag åker in på ett möte. Och så var han där. Och sa "Ja, idag är det du som håller i mötet" med sin burdusa röst och bara log :) Han fick mig att göra det :) Han har alltid vart med där. Han kommer alltid vara kvar med oss på mötena. Det gör ont, trodde inte jag skulle reagera så här...men när allt bara är som det är, och allt bara flyter på och jag träffar dom människor jag gör hela tiden...och när som han nu då försvinner....då blir det tomt! Är tacksam över den tid jag har fått med han, och det han har hjälpt mig med in i gemenskapen. Och det jag har fått se i han, genom att han var den han var, det han har gett mig!

Ja kära Leif, vila i frid! Jag hoppas du bara fick somna in lugnt och tryggt <3 Du är med oss alla <3 Du kommer vara SÅ saknad!

 

Ibland är det fruktansvärt svårt att acceptera känslor, de är jätte svårt ibland att acceptera mig själv helt och fullt som jag är. Just vad gäller maten och min kropp så har jag sån ångest och panik vissa dagar så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Vill bara skära bort allt på min kropp och bränna upp de. Hatar min kropp ibland, och det är jätte svårt att tycka om den. Dom dagar är det inte lätt att låta bli att slå på mig själv heller. Jag har liksom gått upp 20 kg sen jag vart nykter. Jag vill inte ha jeans på mig, går knappt i linne ens när jag är själv. Hatar att se mig själv i spegeln ibland. Det gör ont...för sanningen är att det är bara jag själv som har gjort de här emot mig själv också. Det är bara jag som har valt att äta, och valt att sluta träna! Sanningen ser ut så, medveten som omedveten många gånger.

Satt och tänkte på de igår när jag bara ville hugga av mig kroppen....så tänkte ja..."Näe, alltså var tacksam att du har dina tjocka ben att gå med, du har fötter som gör att du kan stå på dom, du kan gå ut i naturen. Dina armar som är knubbiga har du händer på, som gör att du kan skriva, du kan hålla i saker, du kan använda dom. Magen som ser gravid ut har du ett hjärta innanför, som gör att du lever. Du har lungor att andas med som finns där innanför." Istället för att vara så förbaskat missnöjd.

Det är otroligt svårt när den största dommaren är jag själv, och när jag önskar att jag såg ut som nån annan. Inspirationen och önskan kan få mig att anstränga mig med, och det ger resultat. Jag vet att jag kan gå ner i vikt om jag bestämmer mig. Det som har vart de senaste året är att jag får jätte mycke motivation ett tag, sen dör den ut. Och det är just de, att hålla i ändå! När jag var i behandlingen så hade vi våra rutiner, och gjorde våra egna hur vi ville ha. Och jag mådde så bra i dom! Och då var jag "tvungen" att följa dom. Och det gjorde jag med långt efter att jag skrevs ut. Sen nånstans på vägen som ville jag välja andra vägar att gå tydligen :)

En sak till dom jag har funderat på är de här med relationer, ett förhållande. Och min rädsla för de....som  jag samtidigt verkligen längtar efter så mycke. Så slog de mig igår....tacka sjutton för att jag har svårt att släppa in nån när jag inte känner kärlek till mig själv. Och när rädslan och osäkerhet får styra. Vill bara släppa taget om allt! Inte bekymra mig så mycke, inte längta så mycke.... bara ha tålamod och tillit och framför allt mod :) Hitta mera balans och lära mig acceptera mig själv mera. Att inte vara så rädd för att göra fel och misstag, att våga ta för mig mera. Våga vara liten och sårbar, låta bli att prestera för att duga. Låta andra vara så kallat "bättre" än mig.
Alltså han jag träffade i somras... kan känna jätte mycke att allt de hära gör så jag begränsar mig till att uppleva och vara i kärlek helt och fullt. Ja kära nån, de är inte alltid lätt :) Men att se är tillgångar! 

Kärlek eller rädsla? Vilka energier vill jag leva i?

Ja så ser det ut lite grann just ikväll i min själ :) Dagen har vart helt underbart mysig. Åkte in till stan och lämnade in bilen på lagning. Tänk att det ska ta sån lång tid och att jag ska vänta in i de sista på att ta tag i saker. Lämnade in den iaf, och sen åkte jag och Örjan till IOGT och hälsade på där :) De va trevligt att bara åka dit, jag har inte vart där dagtid nån gång. Satt och prata och sen fick vi åka akut till Forsa och hämta Henke (och med tanke på hur fort vi körde dit och sen när vi fick veta vad det gällde så tycker ja inte att det var så akut *haha*) Så var vi på lunch möte. Allt som oftast så när jag inte förväntar mig nåt av mötena, så får jag alltid som mest de jag behöver. Sen hämta vi Sandra och åkte och käkade thai mat vare va?! Chinalestulaaang....smaka blaaaa, fliiteadee läckoooo :) Var ute på Håsta holmen å käka. Jätte mysigt verkligen att vara där :) Sen hämta vi min bil som var klar alldeles lagom i tid. Kära nån va konstigt de var att åka i den när de inte lät massa. Sänkte till och med stereon för att vara i tystnaden och bara njuta :) Annars har jag alltid haft hög volym för att slippa höra oljudet. Smart sätt att förneka problemet med bilen va? ;)

Har vart så mysigt att ha en dag lite för mig själv med Örjan :) haha, ja men jag känner så. Han är en av mina allra bästa vänner, och vi kan verkligen bara vara som barn ibland. Och det är kul! Flumma runt och skratta och bara vara. Vi har precis samma humor. Lika väl som han är den som ger mig mest tuff och sann kärlek. Lika gott som jag kan skratta med han så är jag lika trygg att luta mig emot han, och kunna vara liten och sårbar också. Han kan mig utan och innan, och jag litar helt och fullt på att han vill mig väl, och dom sidor jag blir galen på hos han ibland, är dom som är mest lärorika för mig. Han är verkligen en spegel på mig själv och ger mig tillgång till insikter! Lika väl som dom sidor som jag bara älskar och beundrar hos han kan jag se att de är också sånt jag själv har :) Jag får göra "fel" tillsammans med han också, och varken han eller jag är något helgon, och det är de som gör oss båda ödmjuka emot varann tror jag :) Jag får lära mig att ta ansvar över mig själv, och göra det tillsammans med han genom att bara vara. Och ständigt träna, träna på allt som jag ska växa i, träna på hur jag vill ha det med mina relationer. Träna på tålamod, att lyssna, att finnas, sätta gränser, acceptans, släppa min egenvilja, mitt ego, erkänna mina fel och brister, inte vara bäst jämt, våga vara liten och sårbar, vara ärlig, ge tuff kärlek, våga ta emot kärlek, vara ödmjuk... massa massa och de är så mycke jag har fått växa i mig själv under våran vandring tillsammans :) Det är ju de som är med alla människor, som är så grymt häftigt! Han är bara en av alla underbara människor som jag har i mitt liv.

Nä nu ska ja ta och tvätta bort sminket och vänta på att roast Bernts ska börja. Har en föraning om efter de dom prata om på vakna med the voice i morse om att jag kommer få stänga av ljudet för de kommer bli pinsamt. De visar sig :)

Du mår precis så bra som du tillåter dig att göra!

Ja idag då? Hela dagen på jobbet så har jag vart arg! Arg över situationen med jobbet och att jag tar mig inte ur den känns de som. Jag har verkligen lagt all energi på att vara arg. Och till en viss del har det vart skönt att tillåta mig att vara det med. Jag behöver få känna att dom känslorna också är ok! Sen om jag stillar mig så handlar det ju om mera också. Det är svårt att ta allting i rätt ordning och ha koll på allt jag behöver göra för att göra rätt me. Sen är det pengarna till bilen och allt sånt med som ligger som oro, och då spär allt på mera liksom. Om jag släpper taget om utgången, och bara förlitar mig på nuet så blir det bra. Situationer som jag inte vill ta med människor som jag helst vill slippa undan får jag ta ändå, vill undan rädslan och skamen och det blir pinsamt. Stå på mig och mina rättigheter igen då! Bara gör allt och lita på min gud, att de blir precis som det ska!

Behöver be Yvonne om ursäkt imorgon för min negativa energi, det känner jag att jag vill göra.

En sak som jag behöver ge mig själv cred för är att jag höll i mötet när det var jätte mycke folk, och att jag klarar av det :) Det är jätte häftigt! Jag bara gör och tänker inte så mycke, och tänker inte åt andra, och håller mig till fokus på syftena och så och det blir jätte bra :)

Är så tacksam för dom människor jag har i mitt liv, som speglar mig, hjälper mig, stöttar mig, bryr sig om mig och bara finns. Det är verkligen jätte fint att uppleva det, och framför allt nu när jag skriver att kunna sätta ord på det som är sant. Jag upplever verkligen livet så, det är ingen önskan som jag vill uppleva som jag inte tror på, den är sann! Dom ger mig tuff kärlek, och det är den kärleken som verkligen behövs för mig. Inte att bara ha dom som håller med mig och spär på mitt eget kaos liksom, utan som speglar det som ser och ger mig sanningar om mig själv som jag kan förändra!

Var in på andligt möte nu på kvällen och det får mig verkligen att sortera ut, och bevara kärleken och det fina.


Allt som händer är erfarenheter som bidrar till livet. Det jag upplever som jag inte vill va i, är den största tillgången. Den här dagen har vart nyttig, imorgon är en ny dag!

 

Kära nån va jag är tacksam till livet... det är verkligen en välsignelse!

Livet går verkligen upp och ner hela tiden, ena dan är inte den andra lik. Massa olika känslor och ibland tycker ja inte alls om det jag har. Ibland tror jag att ingen tycker om  mig, att jag är obetydelsefull, avundas andra....såna dagar har jag! Dom kommer och går, och framför allt så har jag alltid tröst i dom dagarna, om att saker å ting förändras. Morgonens text var fin, den tilltala mig mycke...

                                                             

"Ibland tycker jag att jag är lyckligast i världen. Det finns inget bättre än att ha erbete som intresserar en. Ibland känns de som om mitt störta problem var bristande självförtroende. Det skrämmer mig, och det tror jag är nyttigt.

Somliga dagar känner vi oss fyllda av självförtorende, andra dagar känner vi oss små och rädda. Det är mänskligt att pendla mellan olika sinnesstämmningar. Att vi inte allltid känner oss säkra är ingenting att vara rädd för. Ombytliga känslor hör till livet. Det är ett tecken på att vi lever med i nuet. Vi påverkas av våra erfarenheter, det är som det ska. Vi svarar på våra upplevelser, det är som det ska. Genom våra svar avslöjar vi våra känslor, det är också som det ska. Vi ska vara tacksamma för det känsloregister vi förfogar över. Det berikar oss. Men det kan också skapa problem om vi inte behärskar det. Man måse kunna vara måttfull. Självförstoende, som i och för sig är eftersträvsamt, kan slå över till självgodhet. Självförtroende behöver balanseras av ett visst mått av ödmjukhet. Fruktan gör oss försiktiga och det är bra, men stark fruktan kan verka förlamande. Om vi behärskar våra känslor, kan vi dra nytta av dom.

Mina känslor kan fylla mig med energi och hjälpa mig att gå upp i nuet. Men de kan också styra mig. Jag ska besluta mig för att kontrollera dom.

Jag har aldrig vart så med i livet nån gång som när jag tog beslut om att lämna mitt gamla liv bakom mig. Och testa nya vägar att gå. Jag hade inte förmågan att ta till mig vad livet gav mig, jag var för fast i att inte förstå mig på mig själv och livet. Det är helt fantastiskt att kunna se, att ha mina sinnen öppna och ta till mig. Och framför all att jag alltid växer själsligt. Ibland går jag tillbaka en bit, och det behövs det med. För att kunna se klarare och fortsätta framåt. Vakna i morse och så ringde Örjan :) Så vi var ut och gick en promenad. Så mysigt! Har verkligen saknat han sen han skaffade en relation, och de är bara bra! Lika där med med känslopaketet som kommer till...men jag kan vara älrigt om det! Jag kan erkänna det, och jag kan låta han få vara lycklig :) Han är inte "bara min" haha. Sen kom posten.... och jag fick en dvd som min kusin har gjort om morfar. Bildspel som vi hade på minnesstunden efter begravningen, sånger och olika filmer. Och jag kastades tillbaka direkt till sista tiden morfar hade i livet. Och så otroligt beydelsefull den tiden är. Hela livet med morfar, men just sista tiden. Och den kärleken jag får leva i och uppleva. Det är så oroligt mäktigt. Jag tror så mycket på en mening med livet, och alla människor jag får möta på min väg. Min familj är verkligen vacker!
Det är så stort att få känna in allting, och sitta här i min lägenhet och vara trygg! Livet idag fortsätter liksom :) Jag ska in till stan senare med Frida och gå kurs så hon kan övningsköra med mig, jätte kul och spännande :) Jag ser så mycket fram emot livet, och hur det blir. Jag är sååå rädd om det jag har!

När någon lämnar...så ger det plats för nånting annat....vi fyller en mening!