lindatheresegustafsson

Vilket onödigt surr...så känns de! Behöver bara lugn och ro och släppa allt runt omkring mig...och ge mig själv tid! Tid att vara med Linda, och ge henne omtanke. Helst vill jag vara med överallt, och finnas till överallt....och det funkar ju inte så. Rädslan i mig att bli lämnad och ensam driver mig nu, och har gjort det ett tag. Lägger inte min tillit till gud. Vissa delar av mitt liv gör jag det, men inte alla! Behöver släppa taget helt!

Har inte tyckt att jag har tid, eller att jag räcker till....men vad är det tiden ska räcka till då? Mitt egos belöningar? Vad är det jag inte räcker till då? Duger inte jag som jag är? Ställer mig frågor och har nog inte svaren på dom helt än, men att jag har beteenden och rädslor att möta är jag medveten om. Jag behöver vara ärlig, främst emot mig själv, för att kunna leva i sanningen. I livet som det är!

Har haft en helt fantastisk helg, helt otroligt vad jag får uppleva och vara en del av! Är så oändligt tacksam att jag har det jag har...förstår ibland inte hur jag orkade med mig själv förut. Jag visste ju ingenting annat då...vilken kamp! Vilken totalt ovärdig människa jag var för mig själv. Hade verkligen inte det jag väljer att kalla gud då, eller jag förstod absolut inte att jag behöver lägga mitt liv där, min tillit, min tro, mitt hopp och känna glädjen och tacksamheten...kärleken till det. För mig var glädje snabba lösningar förut. Levde i min offervärld och ville bli sedd, att nån skulle se mig. Såg jag nånsin mig själv? Och ville jag det då? Tror inte de. Kommer ihåg en gång när jag gick till bolaget och det var en karl som höll upp dörren och sa hej till mig. Jag blev så glad att han såg mig...att bli bekräftad att jag fanns bara. Jag var så fast i mig själv förut.

Alla situationer jag är med om bidrar på min resa igenom livet...till den jag ska vara. Allt behöver jag träna på. Jag är så ofullständig som man kan vara, den dagen jag blir felfri så kommer jag inte att vara nykter och ha det jag har. Andra människor speglar verkligen mig vad jag behöver förändra hos mig själv också, det jag stör mig på hos andra är sånt som jag har själv, och säger mera om vad Linda behöver träna på än om den andra människan. Tänk att jag har så svårt ibland att acceptera mig själv och andra som vi är, att leva och låta andra leva! Mitt ansvar är bara mig själv och hur jag lever, bara mitt samvete!

Jag lever inte alltid i kärlek, men jag jag litar på att allt är väl ändå. Dom känslor jag har bevisar att jag lever, jag känner! Det är bara känslor, inte mitt jag eller en sanning som för alltid kommer bestå. Jag får det jag behöver, och det jag förtjänar! På både gott och ont.

Jag kan aldrig möta andra männsikor där dom är om jag inte tar hand om mig själv....

Det viktigaste först
är att
Göra det enkelt
genom att
Ta det lugnt
så att du kan göra
En sak i taget
och alltså
Leva och låta andra leva!


Liv jag saknar dig så oändligt mycke....fy fan vad det gör ont i mig. Så jävla ont! Har haft och har skuldkänslor som säger att jag lämnade dig... tiden när jag gjorde min behandling. Mitt förstånd säger att du vet, och att du förstår, och att jag verkligen behövde tiden själv där. Bara det att jag missade över ett år med dig...och jag vill ha tillbaka det. Det är inte mitt fel jag förstår det med huvet....men tänk om jag hade tagit vara på tiden mera....

"Du vet inte vad du har förns det är borta"..... önskar att jag fick mera tid med dig älskade vän <3

Skickade ett mess till Örjan...en del av mig ville inte det heller, för jag vill inte vara nån "börda" och har svårt att be om hjälp ibland. Men jag blir vägledd i rätt riktning ändå. Är så skönt att bara få säga, behöver inte gröta i nånting eller förklara utan bara få sätta ord på mina känslor, och det är helt ok! Bestämde att jag ska med på Tildas gympa och jag behöver dom här små stunderna av att ha nånting att se fram emot, stort eller litet! Sånt som gör mig gott. Ibland vill jag göra mig ensam och inte ta del av livet, när jag tror att jag är fel. Jag är aldrig ensam längre, jag behöver inte vara det....!

" Att tro på nånting som inte är bevisat och att skriva under på det med sitt liv, det är det ända sättet att lämna framtiden öppen"

Ja ajjj i min kropp :P Snacka om träningsverk från igår. Knappt så jag har kunnat böja mig ner idag. Lite skönt äre med, då märker jag ju att några vilande muskler har fått sig lite ;D

Har haft några sköna dagar faktiskt, när det har vart helt ok, och det är det fortfarande :) Fick ju lön idag och då tror Linda att hon är miljonär (a) :) Handlade lite nya kläder och massa mat så det finns. Kollade kontot sen när jag kom hem ifrån jobbet och jag blev positivit överaskad igen. Det är ju hur trevligt som helst! Och mer väntar ju, ska ju gå upp på en nästan heltids tjänst på jobbet. Snacka om att det är kul alltså, jag började med praktik där när jag fortfarande var i behandling. Och nu 1,5 år senare så ska jag få nästan en heltid, och mera ansvar. Cheferna lämnar det på oss! Helt grymt, är nervös och ser fram med spänning emot det. Efter en månad som jag hade praktiserat där, och då ska jag tillägga att jag varken hade nån utbildning eller erfarenhet  så fick jag börja jobba extra. Och har gjort det sen dess. Tycker själv att jag passar bra för det där jobbet, och jag är duktig! När jag får vara den JAG är där med, då går det som allra bäst.

Imorgon är jag ledig :) Såååå skönt! Ska simma och sola på dan, sen tänke jag hälsa på "mina barn" ;) Tänkte åka över till Örjan, älskar verkligen hans barn!
Sen på fredag blir det Uppsala och konvent :D *wiiii*

Ibland undrar jag hur mycket tårar det finns? Jag låter dom få komma och stillar mig en stund och minns.....

Vilka upplevelser, vilken kärlek, vilken styrka! Vilken gemenskap, vilken familj, vilken omsorg...vilken sorg....vilken tacksamhet....

Morfars begravning var idag. Hela dan har vart helt otrolig, det är så enormt att vara med om allting. Jag var nervös innan vi kom till kyrkan, hade sovit dåligt och drömde om att nån dog igen. Vi träffades nere hos farmor innan vi åkte. Så ont det gör, så ont det gör att vara i sorgen, att dela den med alla i familjen. Allas minnen med våran morfar, allas egna minnen och känslor, och den stora saknaden han lämnar efter sig, hålet i hjärtat. En trygghet som alltid har funnits med i hela livet.

Begravningen var så fin! Så himlans fin den var. Kortet på morfar är så mycket han, hans underbara leénde och godhet som lyser. Det gör så förbannat ont att sitta med alla minnen, och förstå att morfar gick vidare till himmelen. Att han inte är kvar hos oss här nu. Nånting som jag verkligen har tagit med mig som har givit mig tröst...det är att jag också tror att morfar är i himmelen, och att han väntar där, att han kommer vara den där tryggheten när jag också ska dit. Då väntar han på mig där. När vi gick fram till honom vid kistan och skulle säga hejdå så var jag och simon kvar sist i våran tur. Då tar min fina lillebror min hand och vi går tillsammans där ifrån. All otrolig kärlek och omsorg och värme till varandra i det här som jag upplever...den fyller mig med sån tacksamhet och glädje till det jag har kvar i livet. Och så rädd jag blir om det också. Så rädd jag är om dom fina människor gud ger mig på min resa genom livet. Förstå så unika var och en av oss är, just för dom som vi är, männskligheten...

Det gör ont att se andras sorg, människor som har funnits med sen jag kom till jorden.

Satt och var så stolt över min morfar. Vilken fantastisk människa, vilken helt otrolig man han var! Vilka egenskaper, vilket liv, och vilken enorm kärlek och omtanke han hade. Är det nån som verkligen inspirerar mig i mitt liv, och kommer alltid finnas med och göra så är det min morfar. Är så tacksam för att han var den han var, och att han gav det han gjorde. Det som var hans mening med livet. Finns ingen som inte är berikad med någonting ifrån morfar, han lämnade ingen oberörd. Morfar var med oss alla barn, barnbarn och barnbarns barn när vi kom till jorden, han tog hand om oss från våran första stund i livet. Och vi fick ta hand om morfar när han var klar med sitt.

Minnes stunden efteråt var så himlans fin. Alltså jag är lika stolt där, över min familj och släkt och det vi gör tillsammans, och att jag är en del av den. Vi satt i tre timmar. Lyssna på sånger, kollade på minnesbildspel, höll tal och mindes. Till och med jag fick mod till mig och delade med mig av den kärleken morfar har gett mig och alla som delade livet med honom. Vi har varit nervösa tillsammans, vi har varit ledsna tillsammans, vi har skrattat och gråtit tillsammans, vi har delat kärlek och omsorg tillsammans...

Satt och kollade på filmen ifrån Anns 50-års fest nu på kvällen. Där är bland annat en hälsning ifrån mormor och morfar till henne som dom filmade. Mormor och morfar...det är ju liksom dom två! Dom tillsammans, i soffan med morfars älg bakom sig :) Morfar har sina armar på magen och ler, och bara att höra hans röst...se han nicka , prata med sin bestämdhet och tindra med ögonen och bara se hans livsglädje. Kollade flera gånger och håller han så varmt i mitt hjärta, fina morfar!

Att det finns en mening med livet det tror jag på, att det finns en mening med varje möte jag får, varje händelse i livet som jag är med om, det finns det en mening med. Vi är inte skapta för att straffas och vara missnöjda. Inte heller för att må dåligt och fastna i det. Vi är inte skapta felfria eller perfekta. Det finns en mening med att allt kommer som det kommer, när det kommer....och vilken upptäckt det har vart att tro på det för mig, och att det bara nya insikter och djupare hela tiden. Och ännu mera nu. Varje sak i livet är någonting som jag behöver träna på, som stärker mig till den jag ska vara.

Morfar...min fina fina morfar! Jag älskar dig till evigheten, och du finns med mig i mitt hjärta varenda dag i mitt liv.
Vi ses i himmelen <3

Stanna upp ett tag...........

...sitter hemma hos farmorn jus nu :) Lite som förut. Körde mamma till jobbet och på vägen hem så kände jag att jag ville åka förbi Livs barndomshem. En del av mig ville inte, för det gör så ont ibland nu för tiden. Att hon är borta. Men kände ändå att jag behöver det, få gå igenom det som behövs. Jag kan inte undvika saker som gör ont i mig, för att försöka "glömma" det finns ändå kvar. Och tror jag behöver gå igenom alla olika saker jag gör, det är väl en del av bearbetningen. På vägen in på grusvägen så kommer alla minnen, så många gånger jag har suttit och åkt på den vägen, men fiaten och corsan, och kadetten med tror jag. När vi har vart på väg in på krogen, eller iväg för fester. På väg till och ifrån bussen. Jag tror att sist jag var där var sommaren 06 när hon var där med Micke och hälsade på. Och lilla Gizmo, var första gången jag såg han då förresten :) Haha, tyckte han såg lite läskig ut först.

Åkte till henne efter storbråk med min dåvarande pojkvän och mitt ex. Var så jävla förstörd då. Men så härligt att få vara med henne, sitta på gräsmattan och bara prata. Eva var med också och har nåt minne av att Kenneth gick och vattna gräsmattan. På den tiden bodde Liv i Härnösand så vi träffades inte så ofta, så varje gång vi väl träffades var så betydelsefull. Om jag inte missminner mig helt nu så åkte vi till mamma sen, satt där och pratade också, sen hem till mig i Söderfors. Och då vart det nå fel med min bil på vägen hem...haha det måste ha vart samma gång, för Liv och Micke gjorde sällskap med mig när dom skulle upp hemåt. Var så trygg med henne och Micke. Där är det också såna där tillfällen som jag kan identifiera vart jag har känt mig trygg. I allt själsiga kaos som jag själv var i. Gud fanns med där också bara det att jag inte visste eller förstod.

Tillbaka till idag så när jag åkte förbi huset så ser jag alla minnen. Och det blir så mycket, kollade upp mot hennes balkong där hon hade rummet och minns alla stunder, alla skratt och tårar.... Så mycket vi har vart med om. Dom minnen som kom fick komma, och när jag åkte tillbaka ut på stora vägen så kändes det heligt på nåt sätt. Så dyrbara mina minnen är. När jag åkte mot Våla så vart det lika där med, gud så mycket jag reflekterar :) Men vilken helt ny värld det är att upptäcka, även fast det är jag är uppvuxen. Där jag har åkt i alla mina år. Idag känns min värld så ny :) Jag ser på ett helt nytt sätt, och tänker helt annorlunda. Och jag förstår så mycket mera av mig själv.

Mamma och jag satt och pratade på vägen ner om morfar, har inte tänkt så mycket på det under veckan att det är hans begravning imorgon...så det var skönt att prata om han, och dela med oss av oss själva och det som händer. Jag har aldrig kunnat få en finare morfar än jag har :) Och jag har nog alltid haft han lite på en pedistal med hur han var när han var yngre, haha. Var som att titta på film när han berättade om allt han har gjort :) Det morfar har gett mig i livet, och framför allt det sista jag har fått dela med honom. Han inspirerar mig ännu mer till hur jag vill leva och vara som människa. Hans gränslösa kärlek och omtanke brinner i mig. Är fortfarande helt tagen av hur morfar hade det sin sista tid här i livet, och allt som vi alla fick vara med om. Det säger vi ofta till varandra, just den otroligt starka kärleken som finns.

Vart jätte ledsen över Liv igår kväll igen...är jobbigt att se henne på kort vissa gånger. Det gör så jävla ont i mig att acceptera och att jag förstår att hur mycket jag än vill ta tillbaka tiden så är det nånting som jag aldrig nånsin kommer kunna göra, hur mycket jag än vill. Det är som det är nu. Satt och kollade på valar på youtube, och satt och funderade över vad det var hon såg. Hon älskade valar och djur över huvud taget. Men just valar och delfiner älskade hon. Och brann för deras överlevnad. Kollade på videon till hennes låt som var på begravningen, Michael Jacssons "Will you be there" ledmotivet i Rädda Willy http://www.youtube.com/watch?v=_x3PQ5QhMJs, och undrade så vad hon såg. Var det friheten? Deras rätt att vara fria? Deras mäktiga skapelse? Ingen aning alls, kändes gott nånstans att försöka söka och se det hon gjorde :)

Gud Liv, vad du fattas, och vad jag saknar dig. Gör så himlans ont i mig...första gången igår som jag har känt hat emot Constantin, har inte gjort det innan. Men igår gjorde jag det. Han tog dig ifrån oss.........

Usch vad ledsen jag känner mig... går så mycket upp och ner....

Sen Livs begravning är det som att jag förstår att hon är borta...och det gör att det gör mera ont. Är så ledsen att hon inte kommer tillbaka, att hon är borta för alltid. Jag vill ha tillbaka henne, och aldrig lämna henne....

Det har gått bra att se henne på kort, men nu är det jätte jobbigt. Usch Liv, jag saknar dig så mycket

Känns som att det kommer mera i sorgen också, sorger i livet...sånt som gör ont ibland gör mera ont nu. Relationen med en av mina vänner som inte är nånting just nu? Sorg över en vän som var en bland mina bästa sen i början av sommaren...Sorg över att jag vill flytta tillbaka ibland...fortfarande sorg över att mamma och pappa inte är tillsammans längre...det är inte så att jag vill att dom ska vara tillsammans...är nog det lilla barnet i mig som känner så, som älskar sin mamma och pappa högst i världen. Just de här med mamma och pappa....jag har lyssnat på en låt hela dan som heter "min mor och min far", och jag älskar den. Refrengen berör mig in i hjärtat."Min mor och min far, finns inget bättre än min mor och min far, jag ger er all min kärlek, utan er, vart skulle jag va?" Har tänkt mycket på min mamma och pappa idag, och allt vad dom har gett mig i livet. Saknar min pappa....

Det är så mycket i mitt lilla liv just nu...känner mig så liten, och jag behöver vara i det här med. Det är i alla mina tuffa perioder i livet som jag växer, och det här kommer ju att förändras och jag kommer att bli en mera ödmjuk människa.

Imorgon ska vi testa brudnäbbsklänningar :)

Sen ska jag på bio med Samuel på kvällen :) Så spännande, och det är så grymt kul att göra allting nykter, att våga göra det. Träffa nya vänner och vara en del av livet!

Tack snälla ni för era kommentarer! Jag blir så rörd, och ni ger mig verkligen värme <3

Vilken dag... så otroligt overklig den känns, en del av den. Det overkliga är att det var din begravning Liv. Så fel det är, att du inte fick leva längre, att nån annan tog ditt liv, och dig ifrån oss.

Var så himlans nervös, och hade inte en aning om hur det skulle vara eller hur det skulle gå att se kistan och träffa din familj och dina vänner. Det gick bra att komma in i kyrkan, tills jag träffade din mamma, pappa och din syster. Det gör ju så ont...i mig själv och att se deras sorg. Så skönt det var att krama om dom, och känna deras värme och kärlek. Så himlans fina dom är! Jag vart så glad av att se Adri också, har aldrig tyckt att du är lik henne....MEN gud så himlans lika ni är :) Åå du kändes så levande genom henne på nåt sätt, dina drag var så tydliga ifrån henne.

Fint att det var så många där, som var så specicella i ditt liv också, så fint dom hade gjort vid kistan. Psalmerna och sångerna till dig var så otroligt fina, och så himla mycket du i alla ord, det var verkligen du rakt igenom. Prästen pratade om dig och den du var, minnen från när du var liten och så orädd och vild du alltid har vart :) En kämpe genom allt, och sån drivkraft att leva du hade. Hon läste dina egna ord ifrån din blogg, och det kändes så fint! Att du fick säga dina egna ord även på din begravning. Jag vart så glad när hon läste upp det jag sa till dig, som betyder så mycket för mig. "Jag säger som Linda brukar säga, som jag tycker vi ska säga lite oftare till varandra...ta hand om dig för du är värdefull". Du var så värdefull älskade vän! Och så mycket mycket mera värd än det du blev utsatt för. Att en annan människa tar på sig guds roll och berövar ditt liv. Det gör så jävla ont att du inte fick mera tid, att vi inte får dela mera tillsammans. Kan inte vara mera tacksam än jag är heller över den tiden vi haft tillsammans, du kommer alltid vara ett ljus i mitt liv, en del som aldrig kommer försvinna som alltid kommer fylla mitt hjärta med kärlek.

När vi skulle gå fram till dig och säga farväl...usch vad jobbigt det vart. Visste om att din låt skulle komma, och har ju lyssnat på låten flera gånger innan. Men när den kom...det kändes verkligen som på film, jag såg dig framför, alla minnen...och så jävla ont det gör att du är borta. Anna och Tine var med, och Tine smekte över ryggen och jag blev trygg....och höll henne i handen när vi gick fram. Älskade vän, tack för allt och vila i frid! Din själ är fri nu, och du är ännu mera en del av det gud skapar, du är med där nu :) Vet inte vad jag tror på än efter döden, men att du är med tvivlar jag inte en sekund på.

Minnesstunden och fikat efteråt var också så himlans himlans fint! Din familj hade gjort det så fint! Förstå så otroligt älskad du var vännen. Massa fina kort på dig, och dom hade tagit med våra minnes saker till vår gemensamma stund idag. Ett fotoalbum som var dels dina egna kort och din familjs. Emelie hade lagt ut massa fina snäckor på bordet och ritat en teckning :) En del minnen som jag hade glömt, som jag fick minnas igen idag när jag kolla i albumet, som när vi var ute och red :) Haha, gud vad rädd jag var :D Är så glad över att ha träffat Sarah och Mia idag med. Dom stog dig också allra närmast och det var så skönt att bara få krama om.

När Tine och jag kom hem så somna vi på en gång, helt slut efter alla dessa tårar. Sov i två timmar...och drömde om dig igen.....gör så ont att vakna till verkligheten. Fast den här gången var det så verkligt i drömmen. Som vanligt så i drömmen så hände det som är sant att du är borta. Fast vi hade vart på begravningen, så var du kvar hemma. Vet inte hos vem men du var hemma. Så jag och din syster Jennie var med dig, och vi satt på var sin sida och höll dig i handen, och sa att "nu får vi låna dig ett tag, och du får stanna en stund" Så sa du jag vet inte hur det är, om jag lever eller om jag är död. Vi höll dig i handen och tog med dig, och du fick vara kvar med oss. Du var så verklig i drömmen, kändes som att jag fick vara med dig en gång till, den var så verklig.

Förså så himlans fint allt var idag, bara för din skull! Och det speglar också hur otroligt fin du var Liv. Så fina människor, sån himlans fin familj du har, så otroligt mycket kärlek och sån stor sorg och saknad efter dig.

Pratade med Manna, som är min "kontaktperson". Även kallad medmänniska och otroligt betydelsefull för mig, som har funnits med och hjälpt mig att hitta tillbaka till livet. Hon var min kontaktperson när jag gjorde min behandling, även enligt mig själv kallad "extra mamma" ibland :) Hon sa när jag berättade om dagen hur den var och alla upplevelser, så sa hon " Linda, förstår du hur betydelsefull och viktigt du är, hur ovetandes du är om hur mycket du inspirerar människor?" Med morfar och med Liv, såna otroliga bekräftelser jag har fått av dom, på att jag var viktig i deras liv. Jag kan inte annat än vara så otroligt tacksam över dessa fina människor jag har fått välsingnelsen att få dela livet med, och dom fantastiska människor som finns kvar som fyller mitt liv med mening. Den kärleken, den mina vänner, min familj, min skäkt, bekanta...känd som okänd....den vill jag ge vidare det jag kan.

Jag avslutar med mina egna ord till dig Liv, som jag också säger till mig själv, och mina nära!

Ta hand om dig, för DU är värdefull!
                   
                      



JAG ÄLSKAR DIG LIV <3

Gud vad allt förändras, och så annorlunda livet är idag!

Jag kom hem till Våla igår. Tack vare internet så vart jag uppdaterad om att det var hockey ;) Så jag åkte dit med farmorn och "hennes" Bibbi :) Kul att träffa henne. Matchen var väl si så där bra, vi på läktaren, lr jag och farmor hade gnällbälte på oss :) Haha, sen sa vi de... "Ja här sitter vi och gnäller som att vi skulle kunna åka skridskor själva..." Tänk att det är så lätt att dömma ut andra, och vem fan är jag att dömma när det är nånting som jag absolut inte kan! Jag var på väg att åka hem efter första perioden men liiite spännande vart det änå så jag stannade kvar hela matchen.

Sen var Simon och jag hemma hos han, jag duschade och fixade mig och han planerade vart han skulle göra av sig på kvällen. Är så mysigt att vara med han och att det känns lite som förut när vi bodde hos mamma. Gud vad lång tid det har gått nu, och så otroligt mycket det är som har hänt under den här tiden. Och så himlans annorlunda livet är, eller min syn på livet handlar det ju mycket om. Så svårt att fatta att min "lilla" lillebror är så stor nu, för mig är han liksom fortfarande 6 år. Tänker hur det ska bli den dan jag själv skaffar barn och familj. Med min lillebror så är det som att jag vill skydda han ifrån allt ont i världen. Förstår ju att jag inte kan det och att han också lär får sina erfarenheter i livet och formas själv. Tycker att det är svårt ibland... och jag får lära mig att låta han vara, jag kan bara finnas till som jag är, och om, så finns jag när han behöver.

Tillbaka till kvällen då. Skjutsade iväg honom till Ol-Jans så åkte jag iväg till Tine & Elina. Sen kom Therese med. Var där hemma och satt och pratade...så tacksam jag är när jag pratar med någon som lyssnar. Det märker jag mer och mer när jag delar med mig av nånting känslomässigt och om mottagaren inte lyssnar...så läskigt jag tycker att det är, och va sur jag kan bli för en sekund. Fick sitta och berätta om tiden med morfar för dom, och dom lyssnade verkligen. Sen ringde Henke så åkte jag dit, skulle köra upp dom till Bjurvalla. Satt hemma hos han ett tag också och prata innan vi åkte. Så himlans kul att komma tillbaka alltså när jag får höra att jag är saknad...vi prata gamla minnen från vi var små, och alla minnen. Kändes jätte gott att vara där och att vara nykter och våga vara med alla. Att det kändes så himla ok som det går att göra. Fanns ingen självcentrering eller att jag var begränsad av mina rädslor för att inte duga, eller att tänka åt andra. Utan jag bara var där och var närvarande. Vart förvånad ännu en gång över hur lite jag kommer ihåg ibland med, inte så konstigt med tanke på att när jag väl var med annat folk så var jag oftast full för att våga. Satt och pratade minnen med några till och just vissa händelser kommer jag ihåg att det har hänt, men absolut inga detaljer. Det är gott att kunna skratta med åt vad man har gjort!

Körde upp dom sen hämtade jag tjejerna. Dom var i fin form :) Nåt som slår mig är hur ok jag tyckte att allt var igår, med att vara tillbaka i Våla med allt folk. Det är ju tack vare den resa jag har gjort med mig själv, och programmet jag har idag. Jag behöver inte skämmas för den jag är, jag behöver inte dricka för att vara nån eller för att våga göra saker, jag behöver inte dricka för att strula runt, jag behöver inte dricka för att få bekräftelse, jag behöver inte dricka för att tro att jag ska duga, jag behöver inte dricka för att våga dansa. Är så himlans stolt över mitt liv idag, och det jag har, och det som finns i mig. Och det har jag med mig överallt, och det fungerar så himlans bra :) Jag hade en så underbart trevlig kväll igår, och fick så jätte mycket fint med mig, som fyller min själ ännu en gång. Och nånstans så känns det som att jag blir hel här också. Att möta det förflutna på nåt sätt, på ett nytt sätt, och få ihop det :) Pratade med massa som jag inte har pratat med på hur länge som helst. Och så intressant det är, att lyssna och vara intresserad, och att vilja berätta om mig själv också och vart jag är i livet just nu. Hur jag har det. För idag behöver jag inte ha en mask på mig, och all den jävla skuld och skam som jag har haft. Idag är det sanning det jag säger. Utan att vilja ha det, (som var en stor anledning att jag drack förut var att få bekräftelse och strula) så fick jag massor igår. Sånt som jag kan ta till mig idag med. En till sak som kändes så stort igår, var det här med att själv kunna välja vad jag gör! Jag valde hela kvällen själv hur jag skulle bete mig, tack vare att jag var nykter!
Ett gäng som jag körde hem på natten, ena tjejen vart så förvånad över att jag körde. "Du som har röjt runt mest på dansgolvet och hållt igång, så är du nykter...vad häftigt" :) JA, gud vad häftigt det är :)

Efter att jag hade kört hem Tine på natten så när jag var på väg hem så var jag så nöjd, så otroligt nöjd bara :) Och jag kände det så himlans starkt igen, att så värefull varje minut är...varje sekund är verkligen en gåva. Och att det är bara -här och nu- som vi lever helt och fullt. Det är i nuet som vi fylls av allt det vi erfarar, om vi är närvarande!  Inte bara i sitt eget "JAG", alla dessa tankar och känslor, i sin egen bubbla och fast i sig själv.

Carpe punktum, eller vad säger du Örjan :) Fånga ögonblicket!

Livet blir vad vi gör det till

Nu har jag precis kommit hem igen... känns sådär men det beror på att jag klev i nån irritation. Farmor körde mig till Söderfors till Patriks jobb så jag skulle kunna åka med han till Gävle och ta tåget där ifrån. Så när vi kom in i Söderfors så möter vi Lisa. Där vi mötte henne och fram till Patriks jobb är det inte ens en minut.............

När Patrik kom ut och vi sa hejdå till farmor och så, så frågade han mig hur Jenni kunde veta att jag vi skulle träffas ( det är hans ex) ? Ja hur kan hon veta det?

Alltså hur orkar man hålla på? Sist jag var hos Patrik i Söderfors, när jag precis hade fått veta att Liv inte finns längre, dagen efter att jag kom till honom så skulle jag ner och handla.... så har (nån) kastat ägg på min bakruta.... Alltså HUR egoistisk människa får man vara som är så jävla fast i sin egen svartsjuka eller vad dom andra runt omkring lider av så man beter sig så här? Patrik har vart sånt otroligt stöd för mig under den här tiden, och en trygghet i allt som har vart svårt, och gjort så förbannat ont! Han har verkligen brytt sig om mig och velat mig väl, och bara funnits. En av mina bästa vänner dog... HAR NI EN JÄVLA ANING OM HUR DET KÄNNS? Förmodligen inte, för då hade du/ni aldrig betett er så här! Och ni hade förmodligen inte vart så otroligt jävla själviska och hänsynslösa. Och den här gången var jag nere hos min morfar som ligger och väntar på döden... Jag hoppas verkligen att ni lägger er med ett gott samvete och är nöjda över er själva och era handlingar! I mina ögon är ni så otroligt tragiska och jag tycker synd om er på riktigt.

Ja om jag lämnar det där åt sidan då... och släpper det. Det gör mig inge gott nån stans att vara arg och irriterad över andra människors beteenden. Jag kan ändå inte ändra på det, och det är bara mig själv jag kan göra nånting åt :)

Morfar var betydligt sämre idag, och han orkade knappt hosta. Han är så himla svag. Vi satt med han nästan hela tiden, och jag satt och kollade så han andas hela tiden. Även fast vi vill att han ska få somna så är jag livrädd för det ändå. Det är ändå skönt att höra hans andetag. Han är verkligen bara ett skelett nu. När vi satt där runt honom så kollade jag ner i marken...så försökte han vissa :) haha, han visslade på mig och så kolla jag upp och han sken upp som en sol och log! Fiiina morfar. Vi skratta allihopa, sen brast det för mig. Vi förstår inte hur han kan ge oss denna kärleken även fast han är så otroligt dålig. Det är helt enormt! Även fast jag inte vill, så ber jag gud att låta morfar få somna, det finns ju ändå ingen återvändo. Ja att han ska hinna få veta vad Joel och Linda får då, om det blir en tjej eller kille.

Det finns en låt som heter "A little bit moore" med Dr-Hook. I den låten sjunger han, "and when you think i love´d you all i can, i´m gonna love you a little bit moore". Och så känner jag verkligen med morfar. Han fyller en så med kärlek i själen, så otroligt betydelsefulla stunder och ord han har gett mig, gett oss alla. Jag älskar min morfar så oändligt mycket, och tackar gud för att han är just min morfar! När man inte tror att det går att ge mera så gör han det ändå. Alla...vi, läkare, dom runt omkring...alla är så förvånade över hur morfar klarar av det här, och att han har sånt starkt hjärta....

säger inte det en hel del vad kärleken gör med oss människor?





Just ja, tack snälla för kommentarerna, lite bränsle till mig att fortsätta dela med mig :) Vem var du som skrev som var anonym? :) från förra inlägget?