lindatheresegustafsson

Den här korta tiden... en månad... blir helt förvånad nu efteråt...hur intensiv den har vart. Och vilken jävla lögn de har vart! De är helt sjukt konstigt! Hur jag kan uppleva en värld i sanning, och vara i en sån jävla lögn. Jag får inte ihop hur de funkar.

Från första gången jag träffade Robin, när vi presenterade oss så la jag inte ner nån större tanke. Han kom fram och presenterade sig, och de ända som jag direkt "hörde" va att han är sjuk. Brydde mig liksom inget speciellt. Sen adda han mig på facebook, och vi har inte haft nån större kontakt alls. Han har inte vart nån som jag har dragits till. Har sett han som "en vän i gemenskapen" Vi pratade nån gång i sommras och de var inte heller nå speciellt för mig, annat än att jag tycker att de är kul att prata med nya människor. Sen för nån månad sen så skrev han mera på fejjan, och så undra han om han kunde ringa när han skulle på möte. De var i samma veva som min bil gick sönder och när jag var så förbannad. Undra om det var den kvällen som vi prata i över en timme... märkte att vi var rätt lika i en del. Och vi skratta verkligen jätte gott. Och pratade om allt och ingenting. Dagen efter så prata vi i över två timmar om allt och ingenting!

Vid första advent så träffades vi. När jag var hos mamma med familjen. Då ville både han och jag träffas, och jag kommer ihåg att jag undrade varför jag kände så starkt att jag drogs till han? För känslor hade ja inte för han. Och där ringde de varningsklockor för mig, om de hära sjuka i dysfunktionella relaioner. Jag vet att jag dras till nånting som en drog, men de är inte kärlek. De är andra krafter. Jag var kvar hos han till fem på morgonen och ville inte åka där ifrån. Sen var jag på julbord med min släk på söndagen, sen sov ja hos han. Jag kan inte minnas när jag kände mig så avslappnad med en kille som jag gjorde då med han, och vi skämta och skratta i flera timmar. Jag hade på riktigt ont i magen dan efter av allt skratt. Vi hade de jätte mysigt och jag kände mig trygg med han. Hans ord förtrollade för en stund. Hans ömhet förtrollade för en stund. Han uppvaktade mig jätte mycke på en gång, och de kände jag att jag har saknat... de kändes mysigt att vara uppvaktad, och jag trodde de var på väg att bli kärlek. Var irriterad under tiden med när dagarna har gått, för han fortsatte vara så. Ringa och skicka mess typ hela tiden. Och jag blev trött på de, och kände mig dum me för jag kunde inte vara sann... jag kände inte lika mycke då. Och sen fanns de en annan med i mitt hjärta som jag inte hade berättat om. Och en kväll så kände jag att "näe, ska de här bli nånting så behöver jag vara ärlig med han, så länge jag är de så har jag ingenting att förlora på". Så jag berättade för han om den andra som fanns i mitt hjärta, och berättade hur det har sett ut. Vart så tacksam att jag gjorde de, även när jag är rädd att bli lämnad så går jag emot dom rädslorna, för sanningen. Robin sa till mig att "jag har vart så svartsjuk och kontrollerande i tidigare relationer och i mitt tidigare liv och de är ingenting jag vill ha i mitt liv, jag tänker inte säga åt dig vad du ska göra och inte göra, de där får du ta beslut om själv" Och när han sa de, att han inte vart arg på mig, och vad jag trodde var osjälviskhet och kärlek, och att han ville att jag skulle få vara fri i mig själv....så gjorde de att han vart ännu finare. Här kommer min tro in, vad jag tror om andra människor, vad jag vill se i andra.

De är flera gånger under "våran tid" tillsammans som jag har känt mig jätte kränkt, och jag har verkligen inte känt nån kärlek ifrån han. Han har vart kylig och avstängd. Och nonschalant, och haft jätte dålig attityd. Jag har försökt att se vad jag kan växa i själv, om de handlar om att jag är överkänslig, om de är min självkänsla som gör att de känns som de gör...eller vad de är? Flera gånger har de här skadat min självkänsla, och jag har inte brytt mig. Har pratat med han om de, om hur jag upplever hur han är emot mig och jag har fått till svar " så här är jag, ta de inte så allvarligt". Han har vart jätte mysig med, de är ju den delen som har fått mig att stanna kvar. För den delen har jag trott på, och jag har vart trygg med han i den. När vi har pratat om livet på riktigt, dom gånger vi har hållt om varann och bara gett varann kärlek.

De är så mysigt vissa saker, de är så mysigt så de gör att jag inte förmår att se hela sanningen och lyssna på allt vad mitt inre säger mig. När vi vakna en morgon, vaknar jag av att han ligger och håller om mig och säger "jag tror jag är kär i dig".

"Du är min, hjärtat, älskling...vill bara va med dig hela tiden, tänker på dig, saknar dig, längtar efter dig, vill ge dig kärlek och trygghet, du är en förebild"..... allt de här mysiga, de som jag har trott var kärlek.... Fy fan va jag vart lurad!

De är mycke som inte har stämt under den här tiden, saker han har sagt, som han sen berättar om nå annat så kommer de in att de stämmer inte de han har sagt innan. Och de har jag också funderat på, "men hallå de här stämmer inte". Men de har ja inte heller lyssnat på, i mig själv alltså. De har jag skakat av mig och inte velat förstå. Jag har reagerat själv på att mina dåliga sidor har kommit fram, och de har också vart varnings signaler för mig. Handlar de om kärlek så ska väl inte mina dåliga sidor komma fram? Kärlek gör ju under med människor och får vilken trasig själ som helst att lysa. De är mycke som har påmint mig om tidigare relationer, framför allt den jag hade sist. Och de har också vart varnings signaler. Jag har inte känt den här fina kärleken hela tiden. De har jag också undrat över, varför jag inte känner som jag har gjort för två jätte fina killar som jag var kär i. För de har vart på riktigt för mig och jag har inte tvivlat på de. Men jag har vart glad också över att jag inte har känt mig blixtförälskad, utan har känt att mina känslor växer och genom acceptans så kommer kärleken mera. Så kände jag. När jag lät han vara som han är, med fel och brister, och när han inte gjorde som jag ville, så handla de mera om mig än om han. Och jag var glad över mina tillgångar, och när jag accepterade och gjorde annorlunda så tyckte ja om han mer. Jag var rädd att göra han illa me, i början när ja inte visste vart mitt hjärta stod, och när de kändes som att mitt hjärta är nån annan stans. Ville verkligen inte göra illa han.

Det har vart så mysigt att sakna, att längta och att tycka om. Det har vart enkelt också med han. Nånting har jag vart trygg i. Som jag har känt igen. Vi har bara vart när vi har vart med varann också. Och de har verkligen bara vart som de är. Han fick träffa mina vänner nu i helgen, och träffa min familj. Ville att dom skulle få träffa varann nu, och jag har fått träffa en del av hans. I lördags hade vi de jätte mysigt när vi kom hem efter festen i Våla. Han var jätte go under kvällen, och jag sa de till han på vägen hem "märker du vilken skillnad de blir när du ger kärlek, jag blir inte lika klängig då" för så har jag känt mig en del. När han har vart kall och kylig och jag känner verkligen ingen kärlek. Vi bara mös och var så trötta båda två och somna, och höll om varann hela natten. Så sa han nån gång "ja på lucia då vart du min". Och dan efter så kändes de verkligen som att jag är säker på att de är de här jag vill va i. De kändes så. Jag var inte orolig, jag tvekade inte, jag kände mig tacksam över det jag kunde känna, och framför allt tron och tilliten, och drömmarna om framtiden. Utan bråska, jag var bara lugn och så himlans glad.... att jag vågar, jag vågar tycka om och bli omtyckt! Jag vågar lita på, och jag vågar testa! Och så himlans mysigt att ha en pojkvän :)

Sen fick jag mail av en tjej... "Tänkte bara säga att din Robin är min med, men du kan ta han, slit han med hälsa, man kan inte ha 2 tjejer samtidigt".... och ett annat där de stod "om du inte tror mig så kan jag skicka hans mess som jag har fått till dig, och fråga han vem han k****ade med i söndags. Förmodligen dig först och sen mig."

De bara högg till i magen när jag läste de. Det var de absolut sista jag hade kunnat tro. Kom hem ifrån jobbet och hade en del enegi kvar och hade planerat att städa, satte mig bara en liten stund och spela gitarr och kollade facebook sen snabbis. Och minutrarna under tiden att ta in de... vilket kaos de blir i mig själv. Lämnade mitt nr till henne och så ringde hon sen. Fyyy faaan! Så jävla grundlurad jag blev under den här tiden som jag har träffat han. Vilken jävla bluff. De är helt sinnessjukt. Vilket dubbel liv och vilket spel. Vilka jävla lögner. De som jag har trott var kärlek, va sjutton var de? Hur i hela fridens namn kan sånt här hända? Hur kan man ha sånt här på sitt samvete och gå och lägga sig och vakna med de? Den Robin som jag vart kär i, han finns inte! Han gör ju inte de. De är läskigt på riktigt. De känns som en film. Och känner mig helt knäpp ibland när jag försöker förstå och få ihop allt. Många av mina egna funderingar faller på plats med, och frågor jag har haft under tiden och sånt jag har anat en del, har vart sant. Kommer ihåg om de var i helgen så sa jag till han "va fan de luktar sprit", typ så här som de luktar när man e bakfull, de blir nån speciell lukt då. Och han är ju inte ens nykter för fan :S Till och med de ljuger han om. Och vilket egentligen förklarar att han klarar av att göra så här, hur fan orkar man leva med sig själv annars? Den andra tjejen har berättat så mycke, och både hon och jag har skrattat och gråtit... alltså jag kan ibland inte göra annat än att skratta...de är så jävla sjukt så jag kan inte ta in de annars. Han var med henne i torsdags, kommer upp till mig på fredagen, åker till Våla på lördagen, sitter och messar henne, sover med mig på natten, messar henne på morgonen, jag åker där ifrån, hon kommer sen....-*'?!&/()=??¤"#!%&"(")

På hans rättegång var hon med honom... han ville att jag skulle vara med också. Hur fan tänker man då? Skulle vi vara där båda två? Han messar mig under dagen och vi pratar... när han är med henne!!! Sen åker dom hem och fikar med vänner ?

Samtidigt som han skickar de här till mig under dagen.

"Fan hjärtat vad jag tycker om dig"
"Klart vi ordnar de sen älskling! Släng iväg en bön om att de ska gå bra och att jag snabbt ska få de här klart" Massor med kärlek. Din"
"Nu är de äntligen över ...ringer när jag kommit hem. Puss. du jag tycker om dig lika mycke som du mig om inte mer! Kärlek. Din Robin."
"Men tack, vad glad jag blev :) Genom dig lär jag mig jätte mycket och känner mig trygg med dig. Trivs i ditt sällskap! Mina drömmar kommer nog vara helt fantastiska, ska tända ljus och somna till de med dig i tankarna. Men en fråga, vart har du hållit hus i hela mitt liv? ;) Puss"

Ja de är så himlans mycke som blir övermäktigt att förstå. Under helgen när han har vart med mig så har han messat henne. Till och med när vi var hemma hos mormor. Så sitter han och skriver till henne att de är henne han vill ha och vara med och att hon är underbar och sånt. På morgonen på söndagen...när vi hade de så mysigt...så messar han henne och säger att han längtar tills dom ska träffas på kvällen och sånt. Förstår ni vilken lögn jag har vart i ?

Har försökt å pratat Robin och jag, han förnekar precis allt! Och vi har skrikit åt varandra och vart elaka både han och jag. Och jag har bara velat att han ska säga varför...även fast jag är väl medveten om att jag aldrig kommer att få höra de av han. De är just när han förnekar allt som jag känner mig helt dum i huvé. Frågade min sponsor igår... för den Robin jag tycker om.... när jag saknar han....va ska jag göra då? Det är läskigt att sakna nån som inte ens finns! De är enbart sanningen och förståndet i mig som jag vill hålla vid liv. Och med all kraft som går att få genom gud och bön släppa taget om den här sjuka tiden och se den som en otrolig lärdom och erfarenhet. Jag har vart me om de här förr, men jag hade ingen förmåga nånstans att ta mig ur de då.
Det har jag idag!