lindatheresegustafsson

Ibland, så känns de tomt. De är länge sen den här känslan grodde i mig, för länge sen så var det min verklighet att känna så här! Vad jag än gjorde förut, förutom om jag drack, så kändes de tomt och jag kände mig ensam. Är medveten om att det får vara så här just nu, och jag har min förståelse vilket jag är tacksam över. Jag fortsätter ta del av livet ändå, och låter bli att gräva ner mig helt. Livet blir vad vi gör det till, det är verkligen så. Sånt jag inte vill göra gör jag ändå, och jag kan fortfarande ge av mig själv och vara ödmjuk emot dom människor jag möter. Det är då det känns gott. Bara för att jag är sårad så behöver jag inte ta ut min smärta på andra, och tycka att de är orättvist. Livet är inte alltid väl, eller jo de är alltid väl, men de innehåller mer känslor än jag skulle kunna sätta ord på, och de är just att acceptera alla dessa...och låta det vara som de är.

Är tacksam också över dom insikter jag har idag, som jag inte hade förut. När jag inte förstod! Jag har inte förståelse för varför... jag hade så mycke frågor som ekade i mitt huvud förut som jag ville ha svar på, som jag aldrig fick. Har fortfarande massa frågor men behöver inte bli lugn av att ställa alla frågor och hoppas på svar. Jag får söka mina svar i dag hos det jag väljer att kalla gud. Och andra människor ger mig svar också.

Vissa stunder saknar jag... och det är det som är så konstigt, fast egentligen inte heller. Vi har pratat varje dag i en månad flera gånger om dan...så tacka sjutton för att det blir tomt och att jag saknar den som jag trodde att han var! För mig var han ju de. Det var ju min sanning. Det som blir konstigt... är ju för hur sanningen faskiskt ser ut, och vilken lögn och dubbel liv det var. Och att min bild av han inte alls stämmer överens med hur det faktiskt är. Det är där jag blir tacksam över mitt förstånd och mina insikter, för jag tillåter mig att sakna och "sörja" utan att vilja ha tillbaka! Jag förstår att det här kommer gå över så länge jag väljer rätt väg!

Har haft en hel mysig helg hos Örjan. Fick tillbaka lite av känslan av separationsångesten jag har haft förut när jag skulle åka där ifrån idag. Var rädd att åka hem och vara med mig själv helt och hållet. Och hur det skulle kännas. Det är ju precis det jag behöver vara för att förstå att jag klarar det med :) Micke kom över i fredags och vi körde guitar hero :) Riktigt kul att spela på trummorna igen, de var ju säkert ett år sen vi spela de. Under kvällen vart jag förvånad flera gånger, för Emil, Örjans son... varje gång jag sväva iväg i mina tankar och kände mig ledsen... varje gång utan att han visste om de så kom han och krama om mig och sa "Linda, du behöver kärlek" :) Barn ser mer äv vad vi tror, och förstår mer än vad vi förstår att dom gör. För mig är barn jätte andliga, och har massa att lära av dom! Sen koppla vi in min gitarr i Örjans ljudgrejs som han har till kareoken, fyyyy va kul de var att spela när ljudet kom ut högt :D Och Örjan sjöng till :) Svin kul.

Tiden där hemma med familjen är för mig obeskrivligt värdefull! Jag älskar hans barn verkligen. Och jag är så trygg där. På lördagen så jobba jag på dan sen när ja kom hem så fixa Jocke med min bil, den dumma jäviln pallar ju inte trycket för kyla, bilen alltså. Sen fixa jag och Felicia mat tills resten av familjen kom hem :) Älskar tiden med Felicia med, jag får känna igen mig och svävar många gånger tillbaka och ser mig själv som tonåring. Sen fixa Örjan min bil. Tänka sig att den karln kan tamme tusan allt! Finns inget som han inte klarar. Idag så fyller han år så Sandra, jag och barnen fixade frukost åt han och tände ljus på en bricka och väckte han och sjöng :) hihi. Mysigt att väcka alla och tissla och tassla i köket och mysa lite så där på morgonen :)

Så åkte jag in och jobba.... och kom 2 timmar för sen :S fy faaan. Trodde jag skulle börja tolv..de har vi gjort varje Söndag innan. Men icke då. La märke till de när jag kom till stan, för de brukar ju inte va nå folk när man öppnar, rörelsen på folk kommer ju senare. Så när jag kom in i gallerian så är allt i full gång...och massa folk. "Näääje de är inte sant", tänkte ja. Å fyyy va hemskt de var. Höll på att slå ihjäl mig själv under hela dan på jobbet, å vilket klant arsel jag var som inte hade kollat schemat. Ringde chefen och han sen sa han de, "ja men de är ju redan gjort"... och ja? Gud va sant. Jag kan ju aldrig dra tillbaka tiden nångång och göra annorlunda av den tid som redan har vart...

Märkte och märker mycke att pga av allt som har vart den sista tiden... och de här med att glömma mig själv och mitt värde... det märks. Hur jag reagerar och känner med mig själv. Men de får bara va så med, det kommer ändras det med :) Det är där jag blir så himlans tacksam över dom fina människor jag har i mitt liv, som hjälper mig att påminna mig om det :)



Tro aldrig att du är oviktig, för just du har en mening i en annans liv. Det behöver inte vara större än att bara vara du!