Det är svårt...
....och det gör ont :( Så har jag detta måste , att jag måste orka med och vara positiv för att orka jobba och göra ett bra jobb. Och en del av mig tycker att det är bra att jag jobbar också, och försöker leva så gott det går iaf. Hela tiden i jobbet också så är det nånting som påminner mig om Liv, lr morfar. Kan vara nånting som nån säger, eller hur nån ser ut, eller ett skratt, en låt... Det finns ju med hela jävla tiden iaf. När jag åkte hem ifrån jobbet så hade jag sån ångest...dels för att jag vill inte vara själv med allt, och jag har så svårt att låta mina vänner ta del av mig i min sorg...det är så svårt. En del av mig vill inte vara en "börda" och prata om mig själv, och vara negativ. Även fast jag vet och förstår att jag får prata med mina vänner om allt. Det är så svårt att acceptera allt, alla känslor och alla dessa tankar och minnen som far runt i mig....
Jag vill så himlans mycke att allt ska vara en dålig jävla mardröm...att jag ska vakna snart och ringa och berätta för Liv om drömmen, och åka till mormor och morfar och allt ska vara som förut.
Jag är så trött på att vara i det här...jag vill vara glad och må bra, som förut! Jag tror verkligen på att det kommer att bli så igen...bara det att det kommer att få ta tid. Och det har jag svårt med.
Får panik ibland över att jag vill åka ner till morfar igen också, även fast jag är så otroligt nöjd och tacksam det jag har fått vara med han nu på sistone, det vi har haft då. Det gjorde så ont i mig första gången jag var ner, när han smekte på min arm och tog mig i handen. Morfars trygghet! Jag vill inte att han ska försvinna... fina morfar. När jag typ låg i hans famn, och grina och ville aldrig släppa taget så kom jag på att njut för fan av den tiden du faktiskt har med morfar Linda. Han är inte död än. Han var precis som vanligt då, frågade om bilen och hur jag hade det :) haha, morfars bekymmer med min bil alltså :) han var morfar i peronigheten, och i nån annans kropp. Första gången jag var ner så vågade jag bara säga att jag tycker om honom, har nog aldrig sagt till morfar att jag älskar honom, förutom när jag har skrivit. Men jag ville att han skulle veta hur himla mycket jag tycker om honom, och han sa "och jag dig" och log. Sen sa jag att jag kommer ner nästa vecka. Så jag var ner förra veckan igen...och då hade jag klippt mig så jag var rädd att han inte skulle känna igen mig. Men det gjorde han :) Det var det första han sa, och att han tyckte att det var mycke finare :) Det va skönt att träffa honom på torsdagen för då såg han inte "lika sjuk ut", var nog mest för attt han hade sin egen mjukis dress på sig. På fredan var vi dit igen...då hade läkaren pratat med han och sagt att han klarar inte det här, även fast vi alla har förstått det redan. Det gjorde så ont för det var första gången som han vart ledsen då. Den dan när vi kom så var det de första han sa...."Ja ni nu vet jag att jag klarar inte det här"....va säger man? Vi bara grät...Ann & jag höll han i varsin hand och mamma låg emot hans huvud...det gör sååå ont!! Han bara ligger där och väntar på att dö, och det går inte att göra nånting! Och det gör så jävla ont hur han lider nu.
När vi åkte där ifrån den gången så pussade jag morfar i pannan....så kolla han på mig och nicka och sa tack! Då vågade jag säga till han att jag älskar dig morfar, då sa han och jag dig med...så pussa jag han igen! Så mjuk å varm han var.
Han och morfmor hade pratat på kvällen så hade han sagt, tänk vad fin Linda är :) Och det får ge mig styrka...eller mer att jag duger i morfars ögon :) Betydde jätte mycket att få höra.
Nu är familjen där och har vart sen i onsdags och är med han tills han somnar för gott. Jag slits i att jag vill åka hem till honom...och att jag måste vara här och jobba.
Det jag är tacksam över, det är den otroligt fina kärlek och styrka som finns i våran familj, i släkten. Att jag har så oändligt fina minnen med min morfar. Det är så mycket kärlek i den här sorgen. Och den är stark. I det här hinner jag säga det jag vill säga också.
Liv bara slets bort och försvann....och lämna mig kvar. För tidigt....
Älskade fina familj ni är med mig <3 Det gör ont för så många just nu. Vill ge omtanke och kärlek till Livs familj också <3
Jag vill så himlans mycke att allt ska vara en dålig jävla mardröm...att jag ska vakna snart och ringa och berätta för Liv om drömmen, och åka till mormor och morfar och allt ska vara som förut.
Jag är så trött på att vara i det här...jag vill vara glad och må bra, som förut! Jag tror verkligen på att det kommer att bli så igen...bara det att det kommer att få ta tid. Och det har jag svårt med.
Får panik ibland över att jag vill åka ner till morfar igen också, även fast jag är så otroligt nöjd och tacksam det jag har fått vara med han nu på sistone, det vi har haft då. Det gjorde så ont i mig första gången jag var ner, när han smekte på min arm och tog mig i handen. Morfars trygghet! Jag vill inte att han ska försvinna... fina morfar. När jag typ låg i hans famn, och grina och ville aldrig släppa taget så kom jag på att njut för fan av den tiden du faktiskt har med morfar Linda. Han är inte död än. Han var precis som vanligt då, frågade om bilen och hur jag hade det :) haha, morfars bekymmer med min bil alltså :) han var morfar i peronigheten, och i nån annans kropp. Första gången jag var ner så vågade jag bara säga att jag tycker om honom, har nog aldrig sagt till morfar att jag älskar honom, förutom när jag har skrivit. Men jag ville att han skulle veta hur himla mycket jag tycker om honom, och han sa "och jag dig" och log. Sen sa jag att jag kommer ner nästa vecka. Så jag var ner förra veckan igen...och då hade jag klippt mig så jag var rädd att han inte skulle känna igen mig. Men det gjorde han :) Det var det första han sa, och att han tyckte att det var mycke finare :) Det va skönt att träffa honom på torsdagen för då såg han inte "lika sjuk ut", var nog mest för attt han hade sin egen mjukis dress på sig. På fredan var vi dit igen...då hade läkaren pratat med han och sagt att han klarar inte det här, även fast vi alla har förstått det redan. Det gjorde så ont för det var första gången som han vart ledsen då. Den dan när vi kom så var det de första han sa...."Ja ni nu vet jag att jag klarar inte det här"....va säger man? Vi bara grät...Ann & jag höll han i varsin hand och mamma låg emot hans huvud...det gör sååå ont!! Han bara ligger där och väntar på att dö, och det går inte att göra nånting! Och det gör så jävla ont hur han lider nu.
När vi åkte där ifrån den gången så pussade jag morfar i pannan....så kolla han på mig och nicka och sa tack! Då vågade jag säga till han att jag älskar dig morfar, då sa han och jag dig med...så pussa jag han igen! Så mjuk å varm han var.
Han och morfmor hade pratat på kvällen så hade han sagt, tänk vad fin Linda är :) Och det får ge mig styrka...eller mer att jag duger i morfars ögon :) Betydde jätte mycket att få höra.
Nu är familjen där och har vart sen i onsdags och är med han tills han somnar för gott. Jag slits i att jag vill åka hem till honom...och att jag måste vara här och jobba.
Det jag är tacksam över, det är den otroligt fina kärlek och styrka som finns i våran familj, i släkten. Att jag har så oändligt fina minnen med min morfar. Det är så mycket kärlek i den här sorgen. Och den är stark. I det här hinner jag säga det jag vill säga också.
Liv bara slets bort och försvann....och lämna mig kvar. För tidigt....
Älskade fina familj ni är med mig <3 Det gör ont för så många just nu. Vill ge omtanke och kärlek till Livs familj också <3
Kommentarer
Trackback
