Bästa utväg i smärta...är vägen igenom
Förlust och smärta är början på något nytt! Ny väg som jag inte kunnat planera. Gå igenom den vägen och ta emot det jag får, med ett öppet sinne och ödmjukhet! Jag får inte alltid det jag vill, jag får det jag behöver....
Ja gud va livet lever just nu...så himlans mycket som händer och har hänt, och så otroligt mycke känslor. Min sponsor säger till mig ju mer jag känner ju mer lever jag, och det är verkligen så. Min syn på att leva livet är mera när det känns riktigt gott och när jag känner mig med i livet i glädje, och när smärta och förtvivlan är rätt avlägsen, lr att den inte tar över allt iaf. Nu är det inte svart lr vitt...gör vad jag kan för att inte göra det så iaf. Jag har alltid mina val jag kan göra, jag är medveten om dom idag. Och är det nånstans jag verkligen får den kraft, hopp och tro jag har så är det i gemenskapen och tillsammans med gud. Jag har verktyg genom programmet att ta hand om mig själv, och rida ut stormarna som kommer i livet. Att låta bli att fly ifrån smärta och ta enklare vägar...det blir bara ännu mer smärta och mer att ta hand om.
Jag har vart så otroligt ledsen, och jag kan inte påstå att jag jublade när jag vaknade i morse... det tar några sekunder tills jag förstår vad jag vaknar till, hur verkligheten är...och får ta den smällen igen. MEN...jag kliver upp ändå och gör så gott jag kan. Det är ingenting som blir bättre av att ligga kvar och inte göra det som jag behöver, dom här små rutinerna som gör mig gott. I smärtan finns också självömkan och den tänker inte jag ge nån plats, då kommer jag ingen stans. Så här är livet, och det går att göra massa annorlunda och se nya vägar. Så länge jag är villig! Så som jag har tänkt om mig själv, och känt...och velat göra illa mig själv, har inte brytt mig om nånting med mig själv för jag har inte känt att jag är värd nånting alls, har velat bli slagen, skärt mig...vad som helst, jag har inte brytt mig bara nånting som tar bort de som gör ont...och det gör ont att känna så om sig själv!
Blir så påmind om min självbild och självkänsla hur det var förut...och hur orkade jag med mig själv förut? Hur orkade jag leva i den värld jag gjorde och hur orkade jag leva med mig själv? Förstå den värld jag får uppleva idag. Förstå så mycket mera det finns i livet som jag inte hade en aning om!
Den destruktiva delen av mig har jag verkligen blivit påmind om igen, och hur sjukt det är. Vad det egentligen handlar om just nu som jag vill fly ifrån är att jag har så svårt att känna känslan att bli lämnad...och när det gäller relationer. Jag skrev ett brev till mitt ex när jag gjorde min behandling för att sätta ord på mina känslor och få säga dom dom gång. Och hur illa vi än gjorde varandra, hur mycket vi än slogs, all förnedring, och all psykisk misshandel...trots de så stannade jag kvar ändå. Mitt inre var så tomt, och all smärta i mig var som blödande sår och när han var på väg att försvinna, när jag det där stora tomhålet tog plats och det inte funkade att fylla med nånting...så höll jag krampaktigt kvar vid han ändå. Och känslan som kom varje gång...även fast det kanske var han som hade vart ett svin...var att han lämnade mig, för det var oftast han som inte ville att vi skulle vara tillsammans längre. Även fast jag "förlät" han så lämnade han mig ändå. Det var det jag kom fram till när jag skrev brevet...att det var de det handlade om för mig som jag hade så svårt att acceptera. Min kärlek för han var inte det som gjorde ont, för hur kära var han och jag egentligen? Det var min tomhet, och att bli lämnad som jag inte klarade av.
Skillnaden idag är att så ser inte min verklighet ut. Jag har min egen själ och kärlek i hjärtat. Jag har ett eget jag och ett eget liv. Och den killen jag har träffat ett tag nu känner jag sån kärlek till som människa, och han finns ju kvar! Han är inte död, och om jag gör som jag alltid har gjort och brukar göra genom att stoppa huvé i sanden och försöka radera han ur minnet och glömma allting så gör det ju mera ont. Jag känner jätte mycket värme och kärlek till honom och det gör mig gott, och jag mår bättre av att känna så istället för att göra mina känslor svarta av harm och bitterhet, av självömkan och att göra mig till offer. Och så upplever jag inte det här, det som gör ont är det himlans fina jag har upplevt med han, som jag bara kan tacka gud för att jag har fått vara med om. Det jag gjorde var att totalt straffa ut mig själv i förrgår på kvällen när vi "prata" om hur det ligger till. För att döda det hopp som har bott i mig och känslorna. Och där gjorde jag verkligen verkligen illa mig själv. Med flykt! Kändes verkligen som att jag hade tagit ett återfall..den ångesten! Och jag tog återfall med, kraftigt i beteénde!
Allt som händer i livet är en mening med, och dom hinder vi träffar på, lr alla fall vi gör....gör oss bara starkare som människor. För vi tar oss igenom det. Och om vi vill så går det alltid att göra annorlunda och se hur det blir, om vi inte vill ha de på samma sätt som alltid. Och ur varje storm kommer alltid något nytt! Så förlust och smärta.....de är verkligen början på något nytt.....om vi accepterar den och tillåter den, och fortsätter se framåt.
