lindatheresegustafsson

...sitter hemma hos farmorn jus nu :) Lite som förut. Körde mamma till jobbet och på vägen hem så kände jag att jag ville åka förbi Livs barndomshem. En del av mig ville inte, för det gör så ont ibland nu för tiden. Att hon är borta. Men kände ändå att jag behöver det, få gå igenom det som behövs. Jag kan inte undvika saker som gör ont i mig, för att försöka "glömma" det finns ändå kvar. Och tror jag behöver gå igenom alla olika saker jag gör, det är väl en del av bearbetningen. På vägen in på grusvägen så kommer alla minnen, så många gånger jag har suttit och åkt på den vägen, men fiaten och corsan, och kadetten med tror jag. När vi har vart på väg in på krogen, eller iväg för fester. På väg till och ifrån bussen. Jag tror att sist jag var där var sommaren 06 när hon var där med Micke och hälsade på. Och lilla Gizmo, var första gången jag såg han då förresten :) Haha, tyckte han såg lite läskig ut först.

Åkte till henne efter storbråk med min dåvarande pojkvän och mitt ex. Var så jävla förstörd då. Men så härligt att få vara med henne, sitta på gräsmattan och bara prata. Eva var med också och har nåt minne av att Kenneth gick och vattna gräsmattan. På den tiden bodde Liv i Härnösand så vi träffades inte så ofta, så varje gång vi väl träffades var så betydelsefull. Om jag inte missminner mig helt nu så åkte vi till mamma sen, satt där och pratade också, sen hem till mig i Söderfors. Och då vart det nå fel med min bil på vägen hem...haha det måste ha vart samma gång, för Liv och Micke gjorde sällskap med mig när dom skulle upp hemåt. Var så trygg med henne och Micke. Där är det också såna där tillfällen som jag kan identifiera vart jag har känt mig trygg. I allt själsiga kaos som jag själv var i. Gud fanns med där också bara det att jag inte visste eller förstod.

Tillbaka till idag så när jag åkte förbi huset så ser jag alla minnen. Och det blir så mycket, kollade upp mot hennes balkong där hon hade rummet och minns alla stunder, alla skratt och tårar.... Så mycket vi har vart med om. Dom minnen som kom fick komma, och när jag åkte tillbaka ut på stora vägen så kändes det heligt på nåt sätt. Så dyrbara mina minnen är. När jag åkte mot Våla så vart det lika där med, gud så mycket jag reflekterar :) Men vilken helt ny värld det är att upptäcka, även fast det är jag är uppvuxen. Där jag har åkt i alla mina år. Idag känns min värld så ny :) Jag ser på ett helt nytt sätt, och tänker helt annorlunda. Och jag förstår så mycket mera av mig själv.

Mamma och jag satt och pratade på vägen ner om morfar, har inte tänkt så mycket på det under veckan att det är hans begravning imorgon...så det var skönt att prata om han, och dela med oss av oss själva och det som händer. Jag har aldrig kunnat få en finare morfar än jag har :) Och jag har nog alltid haft han lite på en pedistal med hur han var när han var yngre, haha. Var som att titta på film när han berättade om allt han har gjort :) Det morfar har gett mig i livet, och framför allt det sista jag har fått dela med honom. Han inspirerar mig ännu mer till hur jag vill leva och vara som människa. Hans gränslösa kärlek och omtanke brinner i mig. Är fortfarande helt tagen av hur morfar hade det sin sista tid här i livet, och allt som vi alla fick vara med om. Det säger vi ofta till varandra, just den otroligt starka kärleken som finns.

Vart jätte ledsen över Liv igår kväll igen...är jobbigt att se henne på kort vissa gånger. Det gör så jävla ont i mig att acceptera och att jag förstår att hur mycket jag än vill ta tillbaka tiden så är det nånting som jag aldrig nånsin kommer kunna göra, hur mycket jag än vill. Det är som det är nu. Satt och kollade på valar på youtube, och satt och funderade över vad det var hon såg. Hon älskade valar och djur över huvud taget. Men just valar och delfiner älskade hon. Och brann för deras överlevnad. Kollade på videon till hennes låt som var på begravningen, Michael Jacssons "Will you be there" ledmotivet i Rädda Willy http://www.youtube.com/watch?v=_x3PQ5QhMJs, och undrade så vad hon såg. Var det friheten? Deras rätt att vara fria? Deras mäktiga skapelse? Ingen aning alls, kändes gott nånstans att försöka söka och se det hon gjorde :)

Gud Liv, vad du fattas, och vad jag saknar dig. Gör så himlans ont i mig...första gången igår som jag har känt hat emot Constantin, har inte gjort det innan. Men igår gjorde jag det. Han tog dig ifrån oss.........