lindatheresegustafsson

Gud vad tiden går fort! Redan första Mars liksom.
 

Dagen har vart fin, på nåt sätt så har den verkligen vart andlig. På tåget ner så var det smockfullt...jätte mycket folk var det. alla sitsplatser var upptagna och i gången fick folk stå. Så bara kände jag när det fylldes upp mer och mer och vi fick sitta nära varandra att gud vad mysigt, och vad häftigt :) och kände verkligen att va spännande och se vad det blir av den här resan. Satt en kille brevid mig som jag kände mig trygg med, hans nån bekant klev på i söderhamn med hennes dotter. Så dottern fick sätta sig vid honom efter lite tvekan. Så när jag satt där så tänkte jag, gud vad modig hon är som sitter där med massa läskiga främlingar runt omkring sig. Jag satt och lyssna på musik och låten som kommer vara på Livs begravning. Så kände jag att det kommer bli så jobbigt att gå fram till henne och ta farväl... och vart nästan ledsen. Så kollar jag upp...då sitter den lilla tjejen och blir tårögd, och kollar på hennes mamma. Och håller upp armarna och vill att hennes mamma ska hämta henne. Mamman säger att det är ingen fara och att hon inte behöver vara ledsen. Men tårarna kom ändå och mera. Så sa jag det att sätt dig på min plats istället så kommer hon närmare dig, jag kan stå! och det kändes så bra. Stod och kollade på tåget och funderade på vilka alla människor var, och vad som gjorde att just vi trängdes på just det tåget :) Jag bara stod och log, och blev så tacksam också över det som finns i mig. Hade det vart förut så hade jag för det första aldrig åkt tåg nykter, och hade det vart så mycket folk hade jag gömt mig på toan :)

Danne hämtade mig i Gävle och den resan med han var också fin! Vi pratade, pratade om känslor, om allt som är just nu. Och det kändes gott! Närma sig små steg i taget! Så himlans snäll han är som hämtar mig i Gävle och kör mig till Våla och åker tillbaka sen liksom. Jag har en jätte snäll storebror!

Var till farmor en sväng och åt en snabbis, och träffade Esaias och Gabriel innan jag åkte till morfar. När jag kom till morfar så sov han. Satt och pratade med mamma, mormor och Maud. Hann prata en del och ta del av varandra. Sen satte vi oss vid morfar, hans bror kom och då väckte dom upp honom. Så när han såg mig vart han så glad :) Och tog min hand och sa lilla skruttan :) Han är så himlans svag och dålig, och orkeslös....MEN såå mycket morfar fortfarande! Det gör ont att se han, se hans kropp och vad sjukdommen gör med den. Han är så mager och tynar liksom bara bort. Efter nån timme så satt mamma med honom och jag stod vid sängen. Så vakna han till igen och titta upp och sken som en sol :) Så försökte han säga nånting och mamma luta sig fram för att höra...och jag såg att han log emot mig, så sa han att han bara ville se mig, att jag var så fin :) Alltså den kärleken jag får av morfar, som alla får av han nu är så stark, och så otroligt att få uppleva! Han hade frågat efter mig igår, från ingenstans. Han hade sovit och vaknat och frågat efter mig bara. Och lika idag med innan jag kom. Det är ju snart två veckor sen jag var hos han sist. Att bara kunna få sitta vid morfar, att se han le i denna smärta, och hålla han i handen. Alltså det jag och alla i familjen får vara med om med morfar är sånt som alltid kommer att bära en. Morfars otroligt stora hjärta! Än så har inte sjukdommen erövrat det, för det slår fortfarande! Varje sekund med morfar är så dyrbar, varje andetag han tar. Jag önskar så att vi fick ha han kvar, och att det inte är som det är... men nu är det så! Och familjens kärlek gör oss starka! Och det morfar och mormor har gett oss i våra liv.

Nu så är jag hos "lillebror" :) Så gott att få vara hos han. Lika där med, varje sekund är dyrbar! Att leva i nuet och ta vara på dagen på bästa sätt är ju nånting jag har fått lära mig sen jag vart nykter. Och jag känner det med hela mitt hjärta vad värdefullt det är.

Just ja, fick en ring av farmor idag som var en delfin! Den sitter på mitt finger för att hedra Liv! Den är för henne.