lindatheresegustafsson

Nu har jag precis kommit hem igen... känns sådär men det beror på att jag klev i nån irritation. Farmor körde mig till Söderfors till Patriks jobb så jag skulle kunna åka med han till Gävle och ta tåget där ifrån. Så när vi kom in i Söderfors så möter vi Lisa. Där vi mötte henne och fram till Patriks jobb är det inte ens en minut.............

När Patrik kom ut och vi sa hejdå till farmor och så, så frågade han mig hur Jenni kunde veta att jag vi skulle träffas ( det är hans ex) ? Ja hur kan hon veta det?

Alltså hur orkar man hålla på? Sist jag var hos Patrik i Söderfors, när jag precis hade fått veta att Liv inte finns längre, dagen efter att jag kom till honom så skulle jag ner och handla.... så har (nån) kastat ägg på min bakruta.... Alltså HUR egoistisk människa får man vara som är så jävla fast i sin egen svartsjuka eller vad dom andra runt omkring lider av så man beter sig så här? Patrik har vart sånt otroligt stöd för mig under den här tiden, och en trygghet i allt som har vart svårt, och gjort så förbannat ont! Han har verkligen brytt sig om mig och velat mig väl, och bara funnits. En av mina bästa vänner dog... HAR NI EN JÄVLA ANING OM HUR DET KÄNNS? Förmodligen inte, för då hade du/ni aldrig betett er så här! Och ni hade förmodligen inte vart så otroligt jävla själviska och hänsynslösa. Och den här gången var jag nere hos min morfar som ligger och väntar på döden... Jag hoppas verkligen att ni lägger er med ett gott samvete och är nöjda över er själva och era handlingar! I mina ögon är ni så otroligt tragiska och jag tycker synd om er på riktigt.

Ja om jag lämnar det där åt sidan då... och släpper det. Det gör mig inge gott nån stans att vara arg och irriterad över andra människors beteenden. Jag kan ändå inte ändra på det, och det är bara mig själv jag kan göra nånting åt :)

Morfar var betydligt sämre idag, och han orkade knappt hosta. Han är så himla svag. Vi satt med han nästan hela tiden, och jag satt och kollade så han andas hela tiden. Även fast vi vill att han ska få somna så är jag livrädd för det ändå. Det är ändå skönt att höra hans andetag. Han är verkligen bara ett skelett nu. När vi satt där runt honom så kollade jag ner i marken...så försökte han vissa :) haha, han visslade på mig och så kolla jag upp och han sken upp som en sol och log! Fiiina morfar. Vi skratta allihopa, sen brast det för mig. Vi förstår inte hur han kan ge oss denna kärleken även fast han är så otroligt dålig. Det är helt enormt! Även fast jag inte vill, så ber jag gud att låta morfar få somna, det finns ju ändå ingen återvändo. Ja att han ska hinna få veta vad Joel och Linda får då, om det blir en tjej eller kille.

Det finns en låt som heter "A little bit moore" med Dr-Hook. I den låten sjunger han, "and when you think i love´d you all i can, i´m gonna love you a little bit moore". Och så känner jag verkligen med morfar. Han fyller en så med kärlek i själen, så otroligt betydelsefulla stunder och ord han har gett mig, gett oss alla. Jag älskar min morfar så oändligt mycket, och tackar gud för att han är just min morfar! När man inte tror att det går att ge mera så gör han det ändå. Alla...vi, läkare, dom runt omkring...alla är så förvånade över hur morfar klarar av det här, och att han har sånt starkt hjärta....

säger inte det en hel del vad kärleken gör med oss människor?





Just ja, tack snälla för kommentarerna, lite bränsle till mig att fortsätta dela med mig :) Vem var du som skrev som var anonym? :) från förra inlägget?