Nianfors <3
Idag har jag vart ute på Nian på 20-års jubileum..vilken fantastisk dag. Så otroligt starka känslor, och ibland känns det overkligt. Att få göra en behandling, och börja göra annorlunda i livet. Få hjälp och förståelse hur saker och ting ligger till i livet, vägledning och så mycket kärlek och trygghet...tillit. Tackar gud för följden av min sista konsekvens, som tog mig till nianfors...till ett helt nytt liv. Jag fick börja leva!
Min syn på livet idag är så annorlunda emot hur det var förut, jag värderar "det lilla" och lyckan har jag hittat längst inne i mig själv. Idag får jag vara viktig och värdefull i mitt liv, jag har ett värde för mig själv idag. Jag känner sån stor kärlek till människor i mitt liv, kärlek! Kärlek för mig idag handlar inte bara om en relation till en kille. Kärlek för mig är så mycket större. Att kunna vara med människor och vilja ta del av dom, vilja vara med och vara närvarande och jag är intresserad av deras resa i livet. Jag lär känna mig själv genom andra. Lika väl som jag ser vad jag behöver förändra hos mig själv så ser jag så otroligt mycket fint. En människa med sinnesro i själen syns i hela ansiktet...och det finns inget vackrare. Det är frid.
När jag kom till nian var jag så otroligt vilsen i mig själv...jag förstod ingenting alls. Jag hade kämpat i hela mitt liv för att överleva på mitt sätt. Mina egna ideér, mitt sätt att skydda mig var det ändå jag trodde på. Det fanns inte en gnutta av eget värde, och hela mitt jag skrek efter att bli älskad. Ville bli älskad men kunde inte ta emot det. Hur skulle jag kunna begära det av nån annan när jag inte gjorde det själv?
Min sista konsekvens blev att jag misshandlade min bästa vän...gång på gång gjorde jag saker när jag drack som gick emot all min egen moral. Jag sa alltid att " det där skulle jag aldrig kunna göra" om många saker...och efter varje gång jag drack överträffade jag det ändå. Skammen över mig själv fick äta upp mig, vilken jävla skit jag var. Då kunde jag jämföra mig med andra ändå, och titta på dom som var värre än mig, och dömma dom...så jag slapp känna min egen skam. "Jag är ju inte lika dum i huvé som den där". Skratta bort saker och låta bli och prata om dom har också vart en bra grej förut, lägg locket på. Det var en överlevnads strategi. Jag visste ingenting annat. Jag skämdes så inför min familj, och vilken misslyckad dotter jag var. Att dom fick skämmas över mig. Det är ett så starkt minne jag har ifrån tiden när jag var häktad, när jag satt och skrev brev till alla. Jag skrev till min familj och önskade så att dom en dag skulle få vara stolta över mig... och idag är till och med jag själv det, och jag vet att dom också är det :)
Jag fick en kontaktperson där som jag fortfarande har som en extra mamma :) Hon är min övervakare idag, och vi pratar med varann så gott som varje vecka. Hon har verkligen vart med mig och mött mig själv, mött mina minnen, alla känslor som aldrig nånsin har vart ok för mig. Vart med på min resa från att jag är liten känslomässigt och fram tills nu. Hon finns med och hjälper mig förstå, hon vägleder mig på rätt väg, hon ger mig tuff kärlek och stöttar mig i livet. Och det har hon gjort från dag 1 när jag kom till nian. Kunde aldrig nånsin tro eller ana att livet skulle se ut som det gör idag när jag fick åka med transport tjänsten ifrån häktet till nianfors. Det ända jag hade i mina tankar då var att jag fattade inte hur jag skulle få ihop det med att få komma hem på helgerna för att festa haha.
Dom sa till mig i början att jag var alkoholist....eh? NEJ sa jag. Jag har bara sån jävla otur när jag festar ibland med vissa människor, det är inte mitt fel. Jag är ingen jävla alkoholist, jag sitter inte på parkbänken, och jag dricker inte varje dag!!! Jag ville bara där ifrån, jämförde mig med alla andra där som satt och prata öppet om allting och jag dömde ut i princip alla. Jag var fan inte som dom. Dom första två veckorna var för mig totalt kaos. Jag satt och planderade hur jag skulle kunna ta livet av mig, jag ville verkligen inte vara där. Jag förstod verkligen inte hur jag skulle klara av att vara ett helt år ifrån alla mina vänner och familjen, och ALLT jag skulle missa. Jag vart arg på frivården, arg på mamma, och arg på alla.... jag var arg....men egentligen totalt livrädd.
Jag fick åka till Ove...en nykter alkoholist sen 20 år tillbaka, som hade föreläsning för oss, och mötte upp oss där vi var. Första gången jag var där så var vi bara 3 stycken så jag fick jätte mycke tid. Han frågade vad jag gjorde på nian? Ja sa jag och sa som det var (min sanning då) "Jag har kontraktsvård så jag har inget val, men jag är inte alkoholist så jag vill inte vara kvar, det här passar inte mig"....
-Hur ofta dricker du då?
*Ja? På helgerna...och när det är röda dagar, när andra är lediga...det gör ju alla.
-Är det så att du längtar efter ruset? Du vet hur det känns efter att du får i dig den första ölen, när alkoholen kommer i kroppen?
*Eh, ja! (så klart, varför ska jag annars dricka tänkte jag, hur fan vet han de?)
-Går du och längtar i veckorna mellan gångerna som du dricker?
*Ja! (de är ju det ända som är kul i livet)
-Vågar du göra saker när du är full som du annars inte vågar?
*JA! (då är jag ju odödlig, ingen kommer åt mig, hur fan vet han allt de här?)
-Gör du saker på fyllan som du annars inte skulle göra, har du nån gång gått emot din egen moral?
*ja det gör jag jämt (fy fan hur kan han fråga såna saker?)
Nånstans där hos han så förstod jag att han visste vad det handlade om...han visste ju vem jag var...han förstod vad alkoholen gör, han sa ju precis hur jag var. Efter den dagen så började jag ta till mig lite grann, och landa på nian. Det var ett första steg och en liten början av den resan jag sen har fått vara med om :) När vi kom tillbaka till herrgårn så var det första gången som jag erkände för mig själv (inte helhjärtat, jag förstod ändå inte) men första gången som jag sa på kvällens tenstep att "Hej jag heter Linda och jag är alkoholist".
Jag fick veta att alkoholism är en sjukdom... jag hat en mental besatthet och en fysisk allergi. Vilken lång tid det tog innan jag fattade det, och kopplade. Men vilken befrielse det var när jag började tro på det, när jag vart överbevisad gång på gång att det stämde. Min mentala besatthet sitter i mina tankar, min längtan efter att få dricka igen. Att få förändra mina känslor. Antingen upplevde jag inte känslor, eller så ville jag känna andra än dom jag hade. Helst ville jag ju bara försvinna, så var det också oftast. Jag har alltid vart känd för att jag är en "svamp", att jag är bottenlös. Jag har skrattat med mina vänner och dom har sagt det " du är som en helt annan person när du dricker, det är som att vända upp och ner på nånting, du är verkligen två personer". Ja? Där har jag min fysiska allergi! För när jag dricker så dricker inte jag en öl eller ett glas vin. Jag har aldrig förstått det, men jag är totalt maktlös när jag får alkohol i mig. För då ska det rejsas på tills jag däckar. Jag har trott att jag är rolig att festa med, och supit värre än andra. Eller hur ? :S
Jag började förstå att mina handlingar på fyllan kanske inte var just den jag verkligen är, det är inte min person. Det är min sjukdom, det är alkoholen som gör det med mig. Här fick jag en förståelse, och på nåt sätt ett förlåtande emot mig själv, en förklaring på det jag själv har haft så himlans svårt att förklara varenda gång jag gjort bort mig. Jag sa det till min advokat sista gången i häktet innan rättegången att "det är inte jag som gör det där, jag gör inte såna saker" Jag var helt förtvivlad, vilken jävla ångest att leva med. Sista rättegången jag hade så bestämde jag mig för att för en gångs skulle vara ärlig med allting, och säga som det var. Det minsta jag kunde göra var att ta det ansvaret, på nåt sätt visa att jag verkligen med hela mitt hjärta var så ledsen över det jag hade gjort.
Mitt första steg då, och det första steget i vårat 12-stegs program är "Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen...att vi inte längre kunde hantera vårat liv". Där nånstans började jag kapitulera. Sen frågade dom mig vad jag trodde på? Jag fick en redovisning om andra steget i programmet. Det var om tro. Tro? Jag är då fan inte kristen, gud och sånt är inget för mig. "Vi kom till tro att en kraft starkare än oss själva kunde ge oss vårt förstånd tillbaka" säger andra steget.
Kära nån vad svårt att hade för att förstå det, och gud vilken annan tro jag har idag än jag hade då :)
Att tro för mig handlar inte om en kristen gud, jag kan inte säga vad andra ska tro heller. Tro är väl just det, vi tror på nånting, men vi vet inte!
Min väg till andra steget fortsätter jag med sen, och kommer dela med mig av det som har fått mig att vakna till liv. Vad som har hänt i alla mina strider emot mig själv för att få hålla kvar det jag en gång hade, som var så svårt att släppa taget om. Som sagt, vi har 12 stycken steg i vårat program :) Dom som är kristna har bibeln och jesus. Jag har programmet och gemenskapen...och så klart det jag väljer att kalla gud, "en kraft starkare än jag själv" :)
Min syn på livet idag är så annorlunda emot hur det var förut, jag värderar "det lilla" och lyckan har jag hittat längst inne i mig själv. Idag får jag vara viktig och värdefull i mitt liv, jag har ett värde för mig själv idag. Jag känner sån stor kärlek till människor i mitt liv, kärlek! Kärlek för mig idag handlar inte bara om en relation till en kille. Kärlek för mig är så mycket större. Att kunna vara med människor och vilja ta del av dom, vilja vara med och vara närvarande och jag är intresserad av deras resa i livet. Jag lär känna mig själv genom andra. Lika väl som jag ser vad jag behöver förändra hos mig själv så ser jag så otroligt mycket fint. En människa med sinnesro i själen syns i hela ansiktet...och det finns inget vackrare. Det är frid.
När jag kom till nian var jag så otroligt vilsen i mig själv...jag förstod ingenting alls. Jag hade kämpat i hela mitt liv för att överleva på mitt sätt. Mina egna ideér, mitt sätt att skydda mig var det ändå jag trodde på. Det fanns inte en gnutta av eget värde, och hela mitt jag skrek efter att bli älskad. Ville bli älskad men kunde inte ta emot det. Hur skulle jag kunna begära det av nån annan när jag inte gjorde det själv?
Min sista konsekvens blev att jag misshandlade min bästa vän...gång på gång gjorde jag saker när jag drack som gick emot all min egen moral. Jag sa alltid att " det där skulle jag aldrig kunna göra" om många saker...och efter varje gång jag drack överträffade jag det ändå. Skammen över mig själv fick äta upp mig, vilken jävla skit jag var. Då kunde jag jämföra mig med andra ändå, och titta på dom som var värre än mig, och dömma dom...så jag slapp känna min egen skam. "Jag är ju inte lika dum i huvé som den där". Skratta bort saker och låta bli och prata om dom har också vart en bra grej förut, lägg locket på. Det var en överlevnads strategi. Jag visste ingenting annat. Jag skämdes så inför min familj, och vilken misslyckad dotter jag var. Att dom fick skämmas över mig. Det är ett så starkt minne jag har ifrån tiden när jag var häktad, när jag satt och skrev brev till alla. Jag skrev till min familj och önskade så att dom en dag skulle få vara stolta över mig... och idag är till och med jag själv det, och jag vet att dom också är det :)
Jag fick en kontaktperson där som jag fortfarande har som en extra mamma :) Hon är min övervakare idag, och vi pratar med varann så gott som varje vecka. Hon har verkligen vart med mig och mött mig själv, mött mina minnen, alla känslor som aldrig nånsin har vart ok för mig. Vart med på min resa från att jag är liten känslomässigt och fram tills nu. Hon finns med och hjälper mig förstå, hon vägleder mig på rätt väg, hon ger mig tuff kärlek och stöttar mig i livet. Och det har hon gjort från dag 1 när jag kom till nian. Kunde aldrig nånsin tro eller ana att livet skulle se ut som det gör idag när jag fick åka med transport tjänsten ifrån häktet till nianfors. Det ända jag hade i mina tankar då var att jag fattade inte hur jag skulle få ihop det med att få komma hem på helgerna för att festa haha.
Dom sa till mig i början att jag var alkoholist....eh? NEJ sa jag. Jag har bara sån jävla otur när jag festar ibland med vissa människor, det är inte mitt fel. Jag är ingen jävla alkoholist, jag sitter inte på parkbänken, och jag dricker inte varje dag!!! Jag ville bara där ifrån, jämförde mig med alla andra där som satt och prata öppet om allting och jag dömde ut i princip alla. Jag var fan inte som dom. Dom första två veckorna var för mig totalt kaos. Jag satt och planderade hur jag skulle kunna ta livet av mig, jag ville verkligen inte vara där. Jag förstod verkligen inte hur jag skulle klara av att vara ett helt år ifrån alla mina vänner och familjen, och ALLT jag skulle missa. Jag vart arg på frivården, arg på mamma, och arg på alla.... jag var arg....men egentligen totalt livrädd.
Jag fick åka till Ove...en nykter alkoholist sen 20 år tillbaka, som hade föreläsning för oss, och mötte upp oss där vi var. Första gången jag var där så var vi bara 3 stycken så jag fick jätte mycke tid. Han frågade vad jag gjorde på nian? Ja sa jag och sa som det var (min sanning då) "Jag har kontraktsvård så jag har inget val, men jag är inte alkoholist så jag vill inte vara kvar, det här passar inte mig"....
-Hur ofta dricker du då?
*Ja? På helgerna...och när det är röda dagar, när andra är lediga...det gör ju alla.
-Är det så att du längtar efter ruset? Du vet hur det känns efter att du får i dig den första ölen, när alkoholen kommer i kroppen?
*Eh, ja! (så klart, varför ska jag annars dricka tänkte jag, hur fan vet han de?)
-Går du och längtar i veckorna mellan gångerna som du dricker?
*Ja! (de är ju det ända som är kul i livet)
-Vågar du göra saker när du är full som du annars inte vågar?
*JA! (då är jag ju odödlig, ingen kommer åt mig, hur fan vet han allt de här?)
-Gör du saker på fyllan som du annars inte skulle göra, har du nån gång gått emot din egen moral?
*ja det gör jag jämt (fy fan hur kan han fråga såna saker?)
Nånstans där hos han så förstod jag att han visste vad det handlade om...han visste ju vem jag var...han förstod vad alkoholen gör, han sa ju precis hur jag var. Efter den dagen så började jag ta till mig lite grann, och landa på nian. Det var ett första steg och en liten början av den resan jag sen har fått vara med om :) När vi kom tillbaka till herrgårn så var det första gången som jag erkände för mig själv (inte helhjärtat, jag förstod ändå inte) men första gången som jag sa på kvällens tenstep att "Hej jag heter Linda och jag är alkoholist".
Jag fick veta att alkoholism är en sjukdom... jag hat en mental besatthet och en fysisk allergi. Vilken lång tid det tog innan jag fattade det, och kopplade. Men vilken befrielse det var när jag började tro på det, när jag vart överbevisad gång på gång att det stämde. Min mentala besatthet sitter i mina tankar, min längtan efter att få dricka igen. Att få förändra mina känslor. Antingen upplevde jag inte känslor, eller så ville jag känna andra än dom jag hade. Helst ville jag ju bara försvinna, så var det också oftast. Jag har alltid vart känd för att jag är en "svamp", att jag är bottenlös. Jag har skrattat med mina vänner och dom har sagt det " du är som en helt annan person när du dricker, det är som att vända upp och ner på nånting, du är verkligen två personer". Ja? Där har jag min fysiska allergi! För när jag dricker så dricker inte jag en öl eller ett glas vin. Jag har aldrig förstått det, men jag är totalt maktlös när jag får alkohol i mig. För då ska det rejsas på tills jag däckar. Jag har trott att jag är rolig att festa med, och supit värre än andra. Eller hur ? :S
Jag började förstå att mina handlingar på fyllan kanske inte var just den jag verkligen är, det är inte min person. Det är min sjukdom, det är alkoholen som gör det med mig. Här fick jag en förståelse, och på nåt sätt ett förlåtande emot mig själv, en förklaring på det jag själv har haft så himlans svårt att förklara varenda gång jag gjort bort mig. Jag sa det till min advokat sista gången i häktet innan rättegången att "det är inte jag som gör det där, jag gör inte såna saker" Jag var helt förtvivlad, vilken jävla ångest att leva med. Sista rättegången jag hade så bestämde jag mig för att för en gångs skulle vara ärlig med allting, och säga som det var. Det minsta jag kunde göra var att ta det ansvaret, på nåt sätt visa att jag verkligen med hela mitt hjärta var så ledsen över det jag hade gjort.
Mitt första steg då, och det första steget i vårat 12-stegs program är "Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen...att vi inte längre kunde hantera vårat liv". Där nånstans började jag kapitulera. Sen frågade dom mig vad jag trodde på? Jag fick en redovisning om andra steget i programmet. Det var om tro. Tro? Jag är då fan inte kristen, gud och sånt är inget för mig. "Vi kom till tro att en kraft starkare än oss själva kunde ge oss vårt förstånd tillbaka" säger andra steget.
Kära nån vad svårt att hade för att förstå det, och gud vilken annan tro jag har idag än jag hade då :)
Att tro för mig handlar inte om en kristen gud, jag kan inte säga vad andra ska tro heller. Tro är väl just det, vi tror på nånting, men vi vet inte!
Min väg till andra steget fortsätter jag med sen, och kommer dela med mig av det som har fått mig att vakna till liv. Vad som har hänt i alla mina strider emot mig själv för att få hålla kvar det jag en gång hade, som var så svårt att släppa taget om. Som sagt, vi har 12 stycken steg i vårat program :) Dom som är kristna har bibeln och jesus. Jag har programmet och gemenskapen...och så klart det jag väljer att kalla gud, "en kraft starkare än jag själv" :)
Kommentarer
Trackback
