lindatheresegustafsson

Satt och prata med Örjan nyss... och så åkte jag tillbaka i minnen... minnen av känslan att bli lämmnad...

Min bild av min uppväxt när ja är liten präglas mest av fina minnen, de kanske är dom jag vill hålla kvar? Och kanske är de stunder som nu också att jag låter de ja är tacksam över och som får livet att fyllas av mening som fylls mest. I början av behandlingen så var min uppväxt och mina upplevelser inget jag ville prata om, annat än semestrarna och de som har vart bra.

Det finns annat med, och sånt kommer när tiden är redo för de. Min mamma och pappa skilde sig när jag var 14. Och ifrån ingenstans så en kväll som jag kommer ihåg så sa dom till oss att dom skulle flytta ifrån varann. Mamma jobbade som dagmamma och hon skulle bo ute i en husvagn. Kommer ihåg att jag satt i köket vid fläkten och fattade inegnting, och samtidigt så vart jag så ledsen och de brände i hela halsen för att inte visa det. "Mamma hade ju sagt förut när andra kompisars föräldrar skilde sig att de kommer aldrig mamma och pappa göra". Det mamma hade sagt och de löftet kom direkt till mig.

Det var hattande fram och tillbaka om hur dom skulle göra med de praktiska, ena dan skulle de vara så, och nästa så letade hon lägenhet. Sen flyttade hon...och alla dagbarnen... och vi fick vara kvar hos pappa."Pappa var svagare än henne" sa dom till oss. Men hur skulle pappa kunna ta hand om oss när han inte ens kunde ta hand om sig själv? Mamma hade träffat en annan kille som vi fick veta och de var med han som hon flyttade ihop med sen. Han skulle ja tycka om, och pappa var ledsen och fick jag tycka om den nya? Hur kan jag hjälpa pappa? Hur kan jag ta hand om han? Älskar pappa ens mig? Ser han mig? Finns jag?

Den här perioden i mitt liv så var jag ute med kompisar hela tiden, där hittade jag min värld för att stänga av allt som kändes och hur det var hemma. Jag begrep inte ens att jag kände...och att jag fick känna. Jag var ingen lätt tonåring att handskas med, och jag gjorde massa dumma grejjer. Min pappa har sagt de till mig att de är de värsta han har kunnat göra...att ha en tonårs tjej. Gud va ja önskar att du kunde sett mig istället för att vara arg på mig. De är en gång som jag kommer ihåg att jag skrev ett brev till pappa en kväll. Bara för att han skulle veta å inte va ororlig. För ja va ofta instängd i mitt rum, och lyssna på låtar och grät. Och jag gjorde ofta illa mig själv. Så jag skrev de till han bara så han visste. Och dan efter så kommer jag ihåg att han pratade med mig, för han tog det som ett rop på hjälp. Och det var det nog, med de förstod ja inte heller då. Ända sen mamma och pappa skildes så har jag pratat med en psykolog, och haft den biten.

Gud vad jag har saknat trygghet i mitt liv, och så svårt de har vart att bli en tonåring. Och allt som jag har gjort när jag har druckit. De finns människor som har vart trygga för mig, och jag har vart så rädd för att våga visa mig. Önskan att nån ska se mig har alltid funnits, och ändå har ja inte vågat visa hur jag känner.

Pappa orkade inte med mig efter att jag hade bott hos han i nåt år. Så jag fick vackert packa mina saker och flytta in i min lillebrors rum hemma hos mamma och hennes nya kille. På nåt sätt så var de ändå en lättnad, och med ett känslopaket av skam och med ett ända stort fel som heter duga. "Bara för att jag var så dum så vill inte pappa ha mig" å de är inte så konstigt! Å jag tyckte synd om pappa. Han var så ensam trodde jag. Samtidigt som jag var arg på pappa så tyckte jag mest synd om han.

Under hela den här preioden så har jag min första pojkvän också... och de kaoset med han...gjorde ingenting bättre hur jag var hemma heller! Och den konstanta rädsla jag hade med han hela tiden också... att han skulle lämna mig!

När jag bodde hos mamma så kommer jag ihåg att ja kände mig trygg...och mamma och jag har nog alltid kunnat prata. Och jag kommer ihåg att mamma alltid kom in och kramade oss innan vi somna, så satt hon på sängkanten en stund innan Simon och jag somna. Jag var glad över mammas nya kille med, och de prata jag mycke om hos psykologen, att jag kände mig dum emot pappa som gjorde det och att jag fick dåligt samvete för pappa.

Jag ville flytta tillbaka till pappa efter ett tag, och när jag sa de hemma då...då kommer jag ihåg att det vart världens liv, och jag var otacksam och svek och var dum emot min mamma som kunde välja pappa efter att han hade slängt ut mig. Min mormor och morfar kom över då och mamma var jätte ledsen...och jag skämdes så himla mycke. Och kände mig så jävla dum! Hur dum kan ja bli egentlilgen? Och jag blev så rädd och kände mig så jävla utanför! Lika var det hemma hos pappa kommer jag ihåg... min storebror och hans tjej tyckte alla om, och min lillebror var jätte mycket med dom också. Och pappa tyckte om dom, och dom gjorde mysiga saker hemma. Jag passade inte in där, men ville va med.

 
Jag var inge lätt att hos mamma heller... så när vi hade flyttat till en större lägenhet så gick de inte många veckor innan mammas nya kille gav mamma ett val...att välja mellan han och mig.... så jag fick flytta hem till pappa igen.... "tack mamma för att du älskar han mer än mig"...så kände jag.

Tog tabletter och försökte ta livet av mig, skärde mig, försökte hänga mig.... klöpp mig i händerna...

Jag har flyttat mycke... de kommer en till flytt sen... två flyttar. Till ett hus där jag var trygg. Och då blev det med mamma och hennes kille. Då mådde jag faktiskt relativt bra. Och skolan vart intressant. Jag ville lära. De var mina två år på iv-programmet. Slutade ju nian utan ett ända betyg. De sluta inge bra i de huset heller... de slutar med att mammas nya kille flyttar ifrån oss. Tiden innan han väl flyttar var hemsk...för de va så mycke bråk. Och jag kommer ihåg när han skrek så mycke så ja trodde huset skulle rasa...när jag försökte lugna han, då fick han ett utbrott! Så säger min storebror efter, "tänk att du aldrig kan ge dig Linda?" Jag gick ut i mörkret då och gick....bara så ingen skulle se hur ledsen jag var.

Under hela den här tiden ifrån att jag börja sjuan så var mina vänner och alkoholen min bästa vän. För tack vare de så fick jag försvinna! Som jag skrev innan...det var min värld. Där skapade jag "min värld". Och just nu när jag skriver så faller en hel del på plats igen. Om dom bitarna som jag inte vill se...hur dom faktiskt har sett ut. Och vad JAG har känt. Och det har vart för mig. Och de är inte så konstigt att jag har vart så rädd för att bli lämnad... och hur jag har sökt trygghet och att bli älskad hos killar. Och all skam jag har burit om mig själv. Mina lösningar.... som jag idag tar hand om på ett helt annat sätt. De är ju de jag är så sjukt tacksam över, att jag har alla förutsättningar till att "hela" mig själv. Att bli hel genom mina tidigare erfarenheter och upplevelser. Genom förståelse och nya erfarenheter! Mitt liv är inte smärtfritt idag vilket ni vet som läser :) MEN såren blir inte lika djupa! Och den tryggheten ja alltid har sökt...är grundad i mig själv, med tro! Och jag trodde aldrig att svaren skulle finnas så nära som dom hela tiden gör. Jag behövde få mina konsekvenser av mitt drickande, och riktigt mosa mig själv och andra själsligt innan jag hittade hit!

Jag älskar livet idag och vill leva, förut gick jag på sparlåga och kände mig mer död än levande! De här är en del av de som kom idag, gud ja skulle kunna skriva hur mycke som helst, och kände de igår igen...tänk om ja hade tiden att på riktigt skriva min bok :) De är massa mera i min uppväxt som jag är medveten om som har hänt... som vi får se hur jag väljer att dela med mig av. De här är inte att lägga skuld på någon, de är för mig att förstå mig själv och mina känslor! De är stor skillnad!