lindatheresegustafsson

Idag blev en jätte fin dag att bertätta. Jag hann inte planera nå...kände bara att nu tar jag de. Var jätte rädd att berätta för min pappa och hur han skulle reagera. Snacka om att jag fick mig en smäll i MITT dömmande, och hur jag hade bestämt mig innan att han skulle bli arg, och dömma ut de här. Jag kan verkligen inte avgöra vad andra ska tänka och tycka, och jag kan aldrig göra nå facit. Pappa vart glad...jag fick världens chock..."Ja va kul" sa han, VA? sa jag, skojjar du? Näe sa han, jag tycker om honom och jag tycker att det är bra :) De trodde ja verkligen inte. Jag vart så himlans himlans glad, och de var som att jag vart tio kilo lättare, och dörren till framtiden som jag håller igen öppnades mera. När min pappa har gett sitt godkännande då får vem som helst säga vad som helst :)


Lika med min storebror med,  han berättade jag för idag med. Och han tyckte också att det var bra och han vart också glad för min skull.


Morgonen har vart så fin idag. De är verkligen lycka att somna brevid dig, och vakna upp och se dig och känna kärleken som bomull i hela själen. De är harmoni. Vi låg å pratade och de är de som är SÅ himlans fint med. Att möta upp varann, i tidigare sår och skador...att förstå och vilja se annorlunda på dom erfarenheter som har vart. Att se med nya ögon, och lämna gammalt bakom sig. Med tid, tid att läka på ett nytt sätt. Jag är inte rädd för att de ska bli som i tidigare relationer, för våran är redan byggd på ärligeht, sanning, tolerans, acceptans, ödmjukhet, tro och tillit. Kärlek när vi egentligen inte vill eller klarar av så är de den som leder i alla handlingar. Osjälviskhet och hänsyn emot varann, omsorg för oss själva och varann. Humor skratt och glädje...
Sanning och lugn...kravlöst och allt bara är!
Jag älskar dig och jag älskar din kärlek du ger mig.

Maria, jag tycker om 
våra små supéer med tända ljus.
Och visst njuter jag av att lyssna 
till din poesi i ditt mörka hus.
Men säj aldrig mera åt mej 
att jag är nåt du måste ha.
Och säg aldrig mera 
att du betraktar mej 
som din egen man.

För jag blir aldrig din, 
du blir aldrig min
Man kan inte äga varann.

Maria, du får förlåta mej 
men du kan inte jämt va med.
Ibland är två en för många 
när man bara vill va ifred.
Det är inte nåt personligt, 
det är bara så det är.
Och jag är ingen fågel 
som du kan hålla fast i din lilla hand.

Nej, jag blir aldrig din, 
du blir aldrig min
Man kan inte äga varann.

Maria, du gråter.
Maria, varför?

Maria, att jag ska gå iland 
med att ensam berika dej
är väl ändå lika orimligt 
som att du kan va allt för mej?
Det finns ju så många sidor, 
så många behov man har.
Jag älskar dej men jag vill inte 
stå här ensam om du försvann;

Så jag blir aldrig din, 
du blir aldrig min
Man kan inte äga varann.


Förstår den texten, och den är så sann!