Lilla Linda....
Lämna mig... och min själ blir spillror för en stund. Det som har läkt ihop går sönder igen... och jag kommer ihåg hur ont de gjorde förra gången. Första gången såren gjordes. Hur kampen var förut att inte bli lämnad, och hur jag gjorde precis vad som helst för att de inte skulle hända. Jag lämnade mig själv helt....
Varför gör de så ont? De ända jag vet att hantera de här med...är att fly ifrån de. De har jag jämt gjort! Antingen genom spriten, skära mig eller söka flykt i killar för tröst. Vad som helst för att få bort känslan. De som skär å skriker i hjärtat, i själen....så liten jag blir. Har längtat efter min mamma idag... känslan har vart att jag bara vill hem, hem till mitt förra hem. Komma hem och inte va ute i den här världen längre. Känns som att ja är tre å har rymt hem ifrån, å vill inge hellre än hem till mamma. Min trygghet när jag inte hittar min....när jag är liten rädd och ledsen. Då har mamma alltid funnits. Min mamma har verligen alltid gjort det.
Jag är så ledsen över hur mycke de är i mig som hindrar mig i så mycke... min osäkerhet på mig själv, mina rädslor och rädslan att inte duga å vara älskad för den jag är. De gör ont i mig när jag förstår, att de jag är så rädd att andra människor inte ska acceptera å tycka om...de gör dom redan innan jag själv förstår de. Behövs sånt här för att förstå det? Min sponsor säger de många gånger, att de går inte att ha nåt facit på frågorna och vad som väntar i framtiden, och hur kul skulle de va å leva då om vi visste? Då skulle de inte finnas nå att växa i om vi alltid visste vad som skulle ske. De är ju tillit och mod att våga leva och chansa, riskera att "misslyckas" eller att snubbla på sina egna ben...och resa sig upp igen! Styrkan i att resa sig och gå vidare och lugnet efter stormen gör livet större. Erfarenheterna blir rikare, och förståelsen och meningen med livet ändras. Och blir djupare för varje gång. Ödmjukheten och sinnesron i själen, kärleken i hjärtat får mig att minnas dom dagarna ja inte vet varken ut eller in.
De konstigaste av allt i mitt liv, de är att varje dag får jag bevis på att de finns nånting som är större här i livet. Händelser och människor som dyker upp i mitt liv, de kan vara bara med ett ord som når mig. Som håller kontakten, och sikten fri. Jag ser även i dimman när allt är rörigt å ja inte tror de ska finnas nån väg att gå. Då blir jag alltid vägledd ändå. "Älska mig som mest när jag förtjänar det som minst, för då behöver jag de som bäst", de ordspråket hade vi på en tavla när vi bodde hemma i huset när ja var liten. Och så känner jag många gånger, som nu! För jag får så mycke kärlek när jag tvivlar som mest, och när jag behöver de som mest. Då får jag kraften bit för bit...att orka! Vissa minuter så känns de som att jag orkar inte stå längre, jag orkar inte. Och nästa så finns viljan. De är just dom stunderna som gör att jag har tröst. Min kära katt som jag har hemma är ju helt otrolig... när jag kom hem idag efter jobbet och när Amanda gick så låg jag på golvet å bara grät... och katten tular med sitt ansikte i hela mitt ansikte, och gosa och bara var där...som när en människa smeker en i ansiktet och säger att allt kommer bli bra, du får vara ledsen... och så slickade han till och med mina tårar. Hur sjukt är inte de? Känner dom hur mycke tröst och bara närvaro som behövs? Gud va flummigt de lät å skriva så om den katt :D
En till grej som får mig att le även i sorg... Kaj, mitt helgen som jag har skrivit om. Hur märkligt är inte de att den karln dyker alltid upp när de verkligen behövs. Han gör de flera gånger med absolut, men just dom stunderna när jag känner att nu skulle jag behöva Kaj...då kommer han. Så när jag kollar ut emot entrén idag och ser hans leénde, då log jag. Och tacka "gud" i mina tankar för att han kom. Idag prata han om närvaro....sann närvaro. Han når min glädje, och jag kan inte hindra mina tårar när jag är med han heller. Skit konstigt. De är som att jag inte kan välja. Annars går de att bita ihop och fokusera på nånting för att svälja gråten. Men de går inte med han...inte när vi pratar. Gud vad den människan har lärt mig och lär mig mycket om livet, och det som jag gör svårt och har svårt att förstå...de gör han sååå enkelt. Han är en helt underbar och unik människa, och jag önskar alla hade en Kaj :) De har nog alla, på sitt eget sätt med olika synsätt :)
En kvinna jag hjälpte förut på jobbet, henne kände jag att jag ville hjälpa ifrån hjärtat. En god gärning bara och nånting jag kunde göra. Hon fick inte hem sina varor ifrån butiken...hon går med kryckor och hade besvär och smärtor. Så jag sa till henne att jag kommer hem till dig med gardinerna om du vill det. Jag hade ingen egen bil men då tänkte jag att jag frågor chefen om hon vill hjälpa till och om jag kunde få låna hennes bil. Rädd om hon skulle bli arg, men tanken var så sann så jag var egentligen inte så rädd. Så tänkte ja att ja tar bussen annars när jag har slutat. Men hon lånade ut bilen, och jag åkte ut till den här kvinnan. I butiken vart hon så tacksam så hon höll min hand å var alldeles tårögd. Och lika vart de när jag kom hem till henne. Hon var verkligen såå tacksam. Och så ville hon ge mig pengar för det, och de sa jag tvär nej till. Jag gjorde de för hennes skull. Så kramade hon om mig å sa att hon aldrig skulle glömma det...
Och idag kom hon in. Jag kände inte igen henne först. Så kom hon fram, "Åh Linda, visst är det Linda? Ja sa jag och kolla på min namnbricka :) Så sa ja att de var nå bekant med dig men jag koppla inte. Träffar så mycke människor så jag har inte kolla på hälften ens, förns dom säger va de har vart för varor, då brukar jag koppla ihop. Så sa hon, "du var ju hem till mig med gardiner". "Ja men just ja, nu känner ja igen dig ju", sa jag :) Så tog hon fram ett kuvert som de stod till Linda och så var det en ängel på den. Och ett kort i där hon tackade mig igen för det jag gjorde, och att de betydde så mycke för henne och att jag var toppen. Då hade jag också kunnat börja gråta för jag blev så tacksam och glad. Så himlans fint gjort av henne, va de värmde. Just idag med, vad de betydde mycke för mig att hon kom in just idag. Är de inte märkligt?
Dom små sakerna i dagen, har fått mig att ta hand om den lilla tjejen i mig som är jätte ledsen. Har hela tiden under dan haft som lösning att jag ska skära mig när jag är hemma. Om de gör för ont att vara själv, och för att få bort smärtan i mig...då gör jag det. Så har jag tänkt. Men dom här små betydelsefulla sakerna får mig att välja annat. Och sen har jag lämnat ifrån mig dom tankarna också för att de inte ska få bygga bo i mig. Jag vill inte göra illa mig själv egentligen...inte egentligen.
Två sanningar och tankaeställare att ge er:
Den verkliga upptäckts resan består inte i att söka nya landskap...utan se med nya ögon.
Vi försörjer oss på det vi får, men vi skapar ett liv av det vi ger.
