lindatheresegustafsson

Ibland behöver jag bli påmind.... ibland behöver jag stanna upp och titta tillbaka.... ibland behöver jag se tillbaka i backspegeln och minnas hur det var. Det som jag upplever, att gå ifrån en värld till en annan. Så är det nog egentligen inte, för den världen jag upplever idag, den fanns nog innan med. Bara det att jag var inte förmögen att varken, se känna eller uppleva det då. Jag var för fast i mig själv, i mina rädslor, i mitt ego, i min egen uppfattning om hur verkligheten är. Meningen med livet går ju att ha en uppfattning om varje dag, i olika fomer. Med vad jag upplever och är tacksam över. Det som bidrar till helheten i livet, till den jag är och blir. Och där jag är i livet just nu.

De ska gudarna veta va jag tycker att de e svårt ibland alltså. Förnuftet och förståndet finns alltid med, allt som oftast iaf...sen har känslorna ett eget liv. Vi pratar ofta om "världens längsta halvmeter" mellan huvé och magen. Tänk om man bara kunde stänga av knoppen ibland å om man inte tänkte så mycke :) Ibland är det verkligen ett virr varr av tankar och massa frågor som far runt i huvé på mig. Nya saker medför rädsla för mig. Att verkligen känna...å inte tänka känslor.

Just nu åker jag berg och dahl bana igen. Och svaren jag fått förut och erfarenhet utav de förut är att det bidrar verkligen, även fast jag bara vill ha lugn och ro och sinnesro så lär jag sitta kvar i vagnen och åka med tills de e klart. Och hålla ögonen öppna under resan. Och förstå att jag åker inte själv, utan de här är verkligen tillsammans med min inre trygghet som bara stärker mig. Och får mig mer nära livet.

Är tacksam över den dimensionen där inne som får mig att öppna mina sinnen. När jag böjer på nacken, ber om hjälp av andra människor, och kan ta till mig vad andra säger. Dom ord jag blir mest irriterad över när andra säger till mig, som suger till mest i magen, dom sanningarna är oftast mina största tillgångar. Vilka insikter jag får om det jag kan förändra. Vad det än kan vara. Dimensionen som får mig att känna all kärlek jag gör, som värmer min tillvaro och lyser genom mörkret när lampan slocknat en stund. Dimensionen som får mig att våga göra allt jag inte tror jag klarar av, dom får mig att våga ge andra människor kärlek som förtjänar. Som får mig att se och känna det som blir ljummet i hela kroppen...som får glädjen att kännas i varje del av kroppen, som gör att det pirrar i magen :) Som får mig att våga se och erkänna, och vara sann emot mig själv...som får mig att hålla mig i sanningen.

Jag har verkligen mycke att vara tacksam över i mitt liv, som jag har upplevt och som det är. Jag tror verkligen att det finns en större mening med våra liv, å de är inte meningen att vi ska plågas och våndas, ha ångest och känna oro för kommande dagar, å inte se framtiden å ha nå hopp om den. Så var mitt liv förut, för tre år sen. Jag kunde inte ens föreställa mig en framtid. Klart jag hade drömmar då med, men så realistiska var dom inte, å en aning ytliga :P Trodde att bara om jag är smal så kommer ja bli lycklig, eller om jag hittar en snygg pojkvän så kommer ja bli lycklig. Mest dom två grejjerna var lycka för mig. Att ha så många vänner som möjligt. Jag klarade inte ens av att vara rädd om dom riktiga vänner jag faktiskt hade då. Drickandet var en befrielelse för mig, tanken och väntan på nästa rus kunde få mig lugn med. Det var min lösning på mina bekymmer, på de egentligen känslo kaos som fanns i mig. Känslor begrep jag mig inte ens på förut. När jag drack så kunde ingen göra mig illa... och gjorde nån det så gjorde de ändå inte lika ont som att vara utan alkohol i kroppen. Det var bara att dricka mer så försvann de. Jag levde verkligen för bekräftelse förut med, lika där, jagandet efter att nån bara skulle tycka om mig, som jag aldrig kände mig värd ändå. De kunde jag ju ändå inte ta emot. Men de sökandet var de ända ja visste då med. Och tillfredsställelsen just för stunden. Så kortsiktiga lösningar jag har haft förut, som dämpat just för stunden, och återkommit lika snabbt. Tabletter tog även bort ångest och smärta för mig, just för stunden. Andra droger prövade jag i nå desperat försök att uppnå nån annan värld än min egen. Jag prövade nog de mesta för att vara nån annan än den jag var.

Självklart har jag haft galet roligt med när jag drack, har ju såna minnen (ja de ja kommer ihåg iaf) som bara får mig att skratta :D Har ju upplevt hur mycke som helst där med, å ja ångrar ingenting. Eller jo de e klart... men de e samma sak där, allt har bidragit till den jag är idag! Det jag blev påmind om idag...de är hur tomt och hopplöst livet var för mig innan jag häktades.... och den berg och dahl bana jag åker just nu, är ingenting emot hopplösheten ja levde i förut.

Tar med bilden för å visa min skeva uppfattning om verkligheten om min vikt.