Sinnesro..
Va inne på sinnesro nyss... va skönt de är att ha ett ställe att kunna stanna upp....just idag....och lyssna på själen och hur den mår. De kändes jätte fint idag, och de är konsigt hur upplevelserna där kan sammanfatta en helhet. Lika som vädret idag här... med grått och mulet, lite tungt, dystert... regnigt...och nu solsken! För så är livet för mig med, och just som sinnesron innehöll för mig också. Många gånger tycker jag att de händer inget i livet, de är tråkigt... de känns grått och skulle vilja känna mer än jag gör. Många gånger är jag ledsen, vilsen, och rädd. Många gånger har jag fortfarande ångest och önskar att det såg annorlunda ut. Fastnar i att se de jag inte har, istället för att vara nöjd och tacksam med de jag har.
De slog mig på vägen hem idag, allt vackert och fint jag upplever idag, för de är mycke....de såg jag och kände ja inte förut. Så kom frågan, hur kan jag få vara med så många underbara människor? Vad har förändrats?
Så fick jag svaren...att de är inte människorna som har förändrats....de är mitt synsätt till dom.
De finns inge finare för mig än att verkligen se en människa, och se bortom den fasad eller mask som jag möter. En mjuk inställning till den jag möter, gör att jag får de tillbaka. De är fint att ta del av en annan människas upplevelser, och jag är glad att jag på riktigt är intresserad. Är glad över att jag ser dom flesta som en bidragande del i mitt liv, de finns nästan alltid nånting varje dag som en annan människa ger mig, som inspiration, någon fin egenskap den har. Å då är de inte bara dom som är glada, sprudlande positiva och kärleksfulla. Jag lär mig nästan mest av dom som vågar vara sanna och ärliga med vad dom känner, vad dom upplever, hur dom mår...de är mod för mig! Mod att våga vara sig själv! Som ser ljuset i mörkret och som inte förskönar deras sanning. Som tar livet för vad de är, och som ödmjukt lever livet.
Kände mig så ledsen stundvis under sinnesron idag... och den gråten är blandad med tacksamhet på nå konstigt sätt. För jag är så tacksam att livet förklarar det jag inte har förtått förut. De var en fantastisk kvinna som sjöng, och i en låt så satt jag där i bänken, och kände hur gråten kommer, men jag vågar inte och biter ihop. Och tankarna sätter igång "du kan inte gråta nu, varför är du ledsen, sluta va så löjlig". Så hör jag hur dom bakom mig är ledsna... jag hör hur en gråter jätte mycket. Jag vet inte varför...men hon bara vågade! De kändes fint att sitta där, och förstå...att vi delar de här, så många själar som bär sina egna sorger, och jag är inte ensam! De som gör mig ledsen är när jag förstår hur rädd jag är för att vara Linda vad hon än bär! De är inte lätt att hitta "rätt" tillfälle för att låta de komma heller, när finns de rätt tillfälle? Går ju inte att trycka på nån knapp heller liksom :)
Ännu en gång så fylls jag av kärleken ifrån barn. Barn är den rikaste gåvan, och dom lär mig så himlans himlans mycke i livet alltså. Jag satt och skrev, och när jag var klar med de så vänder jag mig om så kommer Mickes yngsta dotter och springer fram och kramar om mig, och bara håller om mig :) Den kärleken jag känner till och ifrån barn är helt otrolig. Dom är så sanna!
Jag valde iaf att åka hem efteråt, fick låna en film av Ullis och tänke bara ta hand om mig själv ikväll :) Just nu är helt rätt tid att göra de :)
Hade en grymt rolig kväll igår :) Ibland blir jag så över speedad och önskar att jag kunde få stopp på mig själv tidigare ibland, innan jag blir för mycke :) Men jag bjuder på den :) Tänk va häftigt de är att vara i en folkmassa, de va ju cruising och MASSA folk i Hudik igår. Förstå att stå mitt i folkmassan och titta omkring och bara mysa och njuta! De gjorde ja verkligen inte förut, då var jag livrädd!
