lindatheresegustafsson

Igår när innan ja somna så slog de mig bara... vilken otrolig "tur" jag har haft, som fick göra min behandling. Ibland så kan ja stanna upp i mitt liv, och bara se mig omkring och undra...hur sjutton blev allt så här? :) Just sista grejjen som blev...och valet mellan ett 14 månaders fängelse straff, och 1 års behandling. Att jag ens kom till den situationen kändes också helt sjukt. Skriver om de här i min bok :) Början av den är "slutet" och början på mitt nya liv :) De känns fint att titta tillbaka ibland, och bli påmind. Just vad mitt liv handlade om då, och hur jag mådde. Vad som styrde och hur ensam jag var, hur missnöjd, liten, oälskad, skamfylld, ångest, rädslor...vilken skit jag kände mig som KONSTANT! Hur de inte fanns nån framtid, jo i mitt önsketänkande, men gjorde ingenting för att förändra nånting, utan ja bara drömde. Vem fan får nåt serverat på ett silverfat? haha. 

Jag ägde inte förmågan då att ta mig an livet... jag gjorde de på mitt sätt, och skapade därav mitt mående, och min verklighet. Klart mitt liv inte alltid var så, men de var så mycke som fattades. 
Att möta människors blickar var det värsta jag visste, jag hatade när folk kollade på mig förut. Jag skämdes så mycke, och blev alldeles röd i ansiktet. Och ingen förmåga alls att våga säga nånting. Jag trodde ALLA såg vilken skit jag var, och hur alla pratar om alla. Och då var det verkligen att prata skit om folk med. De är väl inge konstigt när jag har växt upp i ett samhälle där de största intresset är att tycka å tänka massa om allt och alla, och nedvärdera andra och det dom gör. Att inte vara sämre än nån annan. Skratta åt folk, och  prata skit för att försöka dölja sitt eget samvete, då är de bättre att prata illa om nån annan som kan va värre. Självkänsla? De hade ja aldrig hört talas om förut, och hur många är de som vet va de är och hur många är de som tar hand om sig själv?

Är sååå sjukt tacksam över den umgänges krets jag har idag, och hur kärleksfull och sann den är.

Många gånger kan ja tycka att vi blir så "fel" introducerade i livet många av oss...  och när vi blir de så lär vi oss snabbt att bygga upp muren för att försvara oss ifrån de som gör ont. Och anpassa oss för att passa in och "få vara med".
Vi utvecklas hela tiden, de gör vi alla. Och jag antar att de ska vara så här, kunde vi allt på en gång så skulle de kanske inte va så spännande? Allt är inte medfött liksom, vi växer i de vi ska när tiden är inne för de. De finns i oss, och när vi är redo då får vi behöver. De är nånting som jag förstår idag, förut var livet bara orättvist, jag var avundsjuk på dom som hade det bra, svartsjuk på dom som var fina, trodde inte på dom som var lyckliga, dömde ut de som var gott. Dörren var helt stängd till allt som jag inte trodde på, jag ville tro att jag visste bäst. Fast ja visste att jag inte gjorde de ju. 

Vilken kamp emot de mesta...och vilken erfarenhet! De jag ser idag hur det var förut var jag ju inte medveten då, de är vad jag kan se nu. Genom att se mitt liv ur sanna ögon, genom att känna mina känslor och "hämta hem" mig själv från förr! Idag är det jag som tar hand om mig :) De är inte andras ansvar, de finns ingen som kan gör mig hel, glad eller lycklig, de är ingen som kan ge mig de jag saknar... det är jag som behöver göra de jobbet själv. Genom andra val i livet, genom kärlek, genom att lyssna och ta till mig vad andra säger, genom att våga...och framför allt...välja och lyssna på mitt inre! Så många gånger som rösten där inne har sagt en sak, å jag har inte förmått mig att följa det.

Tänkte på de idag med min älskade vän, som också stundvis går vilse och tar på sig för mycke ansvar över andras liv. Hur enormt mycke kärlek jag känner för han. Och hur värdefull han är för mig och allt fint jag ser i han... de kan jag ge han hur mycke som helst, min kärlek är helt gränslös och oändlig känns de som...
De ja vill komma till är att de spelar ingen roll hur mycke jag älskar honom eller ger han de, så kommer han alltid vara missnöjd så länge han inte känner kärleken för sig själv. Jag kan inte heller "hela" och hjälpa andra så länge dom inte hjälper sig själva. Jag kan inte göra mer än bara finnas, och dela med mig av mina erfarenheter till människor, jag har inget ansvar och kan inte hjälpa allt och alla, jag bär inte de ansvaret på mina axlar. De är skönt att känna så, de funkar absolut inte alltid, men idag så är jag så känner jag verkligen lugn i de. Att acceptera det jag inte kan förändra, och förändra det jag kan...och verkligen förstå och känna skillnaden!